Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett magnifikt konsertinstrument

/
  • Bakom fasaden står nu GA-kyrkans renoverade och åtskilligt förbättrade orgel - ett förnämligt konsertinstrument för Sundsvall.
  • Orgelprofessor Hans-Ola Ericsson.

Konsertrecension
Återinvigning av GA-kyrkans stora orgel.
Hans-Ola Ericsson, orgel.
GA-kyrkan, lördag

Annons

Efter fem års bortavaro för renovering är den stora orgeln i GA-kyrkan hemma igen. Nygammal, kompletterad, framflyttad på läktaren för att klangen ska nå ut i rummet, tekniskt förbättrad och försedd med några nya stämmor. Och ljudande som nytt instrument.

Under några veckor har byggaren från Åkerman & Lund, Hans-Petter Schröder, fått instrumentet på plats och i fredags kunde det avsynas av professor Hans-Ola Ericsson, som också invigde det i sin första dräkt 1992. Han är organist och pedagog, delvis verksam utomlands och ofta anlitad som expert i orgelfrågor. Och att expertisen inte bara gällde de tekniska aspekterna stod klart när han också spelade invigningskonserten i lördags.

Han hade valt ett program som lyfte fram orgelns särdrag och stämningar. Den triumferande symfoniska storslagenheten hos Jean Sibelius, där orgelns enorma volymstyrka för första gången brände till och tycktes skjutsa lyssnaren framåt i rummet. Bachs Partita "Ach, was soll ich Sunder machen" och Otto Olssons Fantasi och fuga, som blev arenor för de olika stämmorna att visa upp sig, provkartor över den mängd av olika klanger och känslouttryck som orgeln äger.

I små stycken av Emil Sjögren fick de ljusa stämmorna sjunga; skir, nordisk romantik, soligt och glittrande, mystiskt och inåtvänt. Rameaus transkriberade operamusik kläddes upp till maffiga klanger, väsensskilda från den slanka barockorkestern. I en sång lät orgeln häpnadsväckande lik mänskliga röster, i en var den en kvittrande fågel, i en målade den grovheten hos dansande vildar.

César Francks lätta flödande, franska känslokast avlöstes av ett riktigt orgelörhänge: Bachs Toccata och fuga i d-moll, med sin spöklika inledning kanske en liten flirt med årstiden, spelad virtuost, klangrikt och med en Vivaldilik friskhet i fugan - till det majestätiska slutet i ett fortissimo som nästan skakar kyrkan.

Här har GA-kyrkan äntligen fått valuta för all väntan: ett förnämligt instrument med alla upptänkliga klanger, ljusa och milda, nasala och skarpa, mörka och skälvande, distinkta och luftiga, och en bas som får kyrkan att svänga med. Här kan porlande bäckar växa till dundrande älvar, fladdrande fjärilar bli vindar som snabbt sveper genom skogen av pipor, och här finns en kraft som känns i hårrötterna, bygger massiva klangväggar och tämjer den stora kyrkan att svara med alldeles lagom efterklang.

Församlingen och Sundsvall har nu ett magnifikt konsertinstrument, som ska komma att användas i minst en orgelkonsert per månad framöver Och som i lördags introducerades av en verklig maestro.

Mer läsning

Annons