Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gränsvidgande clownopera

/
  • Ann Sofie Anderssons och Joakim Bergs clownjag sjunger opera på sitt särskilda vis.
  • Margaretha Dalhamn, Ann Sofie Andersson, Joakim Berg och pianisten Johan Ullén ger prov på operans särdrag - känslostyrkan och musikens kraft.

Leve alla galningar - klassisk musik och fyra clowner
Regi: Mario Gonzalez
Joakim Berg, Ann Sofie Andersson och Margaretha Dalhamn, sång, Johan Ullén, piano
Opalen, Kvissleby (även på Sveateatern den 14/9 15.00)

Annons

Om man vill popularisera klassisk musik hos barn säger normen att musikvalet ska vara kända dängor i poppiga arrangemang, inramade av intensivt mellanprat, gärna en samlad berättelse.

De fyra clownerna i "Leve alla galningar" gör precis tvärtom på alla punkter. Och ändå - eller kanske just därför - har de publikens fulla uppmärksamhet.

I deras musikdramatiska föreställning, som ingår i Scenkonstbolagets matinéserie, blandas commedia dell´arte med klassisk sång. Här är inte den dråpliga cirkusclownen som ständigt gör bort sig - dessa teaterclowner är visuellt sprakande fast de inte hoppar runt och gör konster. Med sitt stela rörelsemanér, sina knubbiga kroppar, utstyrda klädsel och målade ansikten bryter de mot vad vår kultur anser vackert. Ändå är de stolta, fria och nöjda med sig själva.

Pratet mellan sångerna är på clownens vis improviserat och styrt av publikens respons, och det gör inget om det blir lite haltande och rentav tyst ibland. Styckena som sjungs, bland annat ett par vemodiga sånger av tangomästaren Astor Piazzolla samt arior ur "Simson och Delila", Menottis "Konsuln" och barockopera hör inte till operans Top of the Pops.

Texterna är poetiska, inte särskilt tillrättalagda, och därmed visar de klockrent på en skillnad mellan operan och visan: i operan är musiken viktigare än texten, i visan är det tvärtom. De växlar mellan knarrig clownröst och fullskalig operasång och sätter så ljuset på människoröstens enorma förmåga att byta skepnad och anta en volym som lyfter taket av en jättesal och slår höjdtoner med en kraft så att det vibrerar i lyssnarens ryggrad. Och det gör de med goda röster till flinkt, flödande och skickligt pianospel, väsensskilt från enkelt ackordkomp.

Här är det långt till populärmusikens fixering vid lättsmält kärlek. Med hjälp av Bibelns märkliga människor och blodtörsten i medeltida italienska byar låter de hatet ljunga, förtvivlan brinna och ond bråd död hälsa på via en rafflande mordscen ur Rigoletto.

Så ger de barn - och inte mindre de vuxna - en föreställning som är ljusår från den musikdiet som de flesta av dagens barn är satta på; ett smakprov på operans särdrag: de många känslorna, den enorma styrkan i dem och musikens makt att skildra, förmedla och tolka dessa känslor. Mer gränsvidgande än gränsöverskridande. Dramatiskt. Och inte så lite galet.

"Leve alla galningar" spelas också på Sveateatern lördag den 14 september 15.00.

Mer läsning

Annons