Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Intelligent skriven genrekorsning

/
  • Nordiska Kammarorkestern och jazztrion TRI i gemensam konsert under Stöde musikvecka.
  • Libor Sima spelade både saxofon och fagott.

Konsertrecension
Stöde musikvecka: TRI meets NKO
Libor Sima, fagott och saxofon, Mini Schulz, bas, Meinhard Obi Jenne, slagverk, samt Nordiska Kammarorkestern
Dirigent: Emil Eliasson
Stöde kyrka, torsdag

Annons

Till vardags lever jazz och klassisk musik i skilda bon. Men ibland görs försök att få dem att mötas, med varierande resultat.

Libor Sima tycks tillhöra den sortens människor som det bara sprutar musik ur: han är solofagottist i Stuttgarts radioorkester, han har spelat jazz med de stora, han arrangerar snyggt och hade komponerat medparten av kvällens musik. När man lyssnar till en sådan naturbegåvning tänker man faktiskt sällan på genre: det handlar om musik, rätt och slätt.

Hans vänner i trion är också meriterade klassiska musiker - slagverkaren/trummisen Meinhard Obi Jenne spelar bland annat med Berlinfilharmonikerna. Med dem som musikveckans jazzensemble blev det självklart att ordna ett möte med Nordiska Kammarorkestern.

Här står det klart att mycket jazz också kan gälla som modern konstmusik. För trion kan ett solo lika gärna vara en kadens; ett utforskande av instrumentet kan utan drivande komprytm, i ett tyst rum. Här kokar det av instrumentbriljans och fantasi; nya infall kommer ständigt och inget blir monotont.

Fagotten är ett läckert instrument att spela jazz på - lite tonsvagt kanske, men det finns ju mikrofoner. Den har humorn, den lite nasala klangen och den puttrande rytmen som Libor Sima till exempel lägger som komp till basen i det stycke som en kritiker en gång, enligt Mini Schulz, liknade vid en ljudet av en överkörd katt. Och visst finns katten där, fast kanske lite lindrigare åtgången - snarare med svansen i en dörr än demolerad på gatan.

"Nevertheless" framhåller den mjuka fagotten och "Eric" med milt ostinato och vacker melodi refererar till Eric Saties Gymnopedie. Obi Jenne bidrog med musik som byter rytmer hela tiden, som en provkarta varje rytms speciella känsla.

"Patterns", Libor Simas stycke för trio och orkester, använder inte orkestern som stråkmaskin utan låter den ta ena huvudrollen. Ofta blir det en dialog mellan orkester och trio där man turas om att ha ordet, men också partier där saxofonen är solist till orkesterkomp, polyrytmik, improvisation på något ställe i orkestern, intrikata rytmer för stråkarna. Ibland ligger orkestern som en skugga efter jazzbasen, och den fylliga orkesterklangen ger en rymddimension.

Om än rätt fragmentarisk är musiken mäktig och sammansatt och ett av de bästa exempel jag har hört på verklig cross-over, intelligent skriven och med ömsesidig respekt. Publiken var stormförtjust och gav sig inte förrän trio och orkester spelat två Sting-låtar som extranummer.

Om jag går åt mitt håll och du går åt ditt håll som kan vi ändå mötas bakom kröken. Om skickligheten finns.

Mer läsning

Annons