Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Julkort från blåsarkvintetten

/
  • Maria Garlöv Thorsell, Johan Söderlund, Sixten Lindström, Maria Granberg och Eva Lauenstein i årets upplaga av Julens pärlor.

Konsertrecension
Nordiska Blåsarkvintetten: Julens pärlor
Tonhallens foajé, fredag

Annons

Nordiska Blåsarkvintettens "Julens pärlor" är en fast rotad konserttradition i Sundsvall. Och kanske var årets flytt från Stadshuset till Tonhallens foajé ett tecken på den nya epoken i orkesterns och dess ensemblers liv. Nu är Tonhallen deras hem och allt mer musikverksamhet kommer att koncentreras dit.

En annan nyhet för i år att hela kammarorkestern spelar in julen på torsdag den 17 januari, i en nyinsatt konsert i samma foajé. Gästsolist är Lisa Henningssohn som tar paus i sina engagemang på tyska operascener med att sjunga juligt och klassiskt på hemmaplan.

När blåsarkvintetten spelar dominerar det friska, raska och fräscha, och liksom Benjamin Syrsa på julafton tycks den bygga upp programmet kring ett antal julkort. Jag såg för mig en tecknad bild av en häst i trav i vintrigt snöfall till "Klang min vackra bjällra". Den polkaaktiga musiken ur Theodor Blumers Schweizerkvintett gav en bild från förra sekelskiftets välbärgade julbaler, och det gjorde även "Tomtarnas vaktparad" - i ett arrangemang där Putte Källström låtit mängder av lustiga ackompanjemangsfigurer sticka upp som glada tomtehuvuden i musiken.

Dans-kring-granen-potpurrier lockar fram bilder av folklig dans i svagt upplysta bondstugor, "Tre pepparkaksgubbar" riktigt gungade sig fram till Pepparkakeland och Gordon Jacobs brittiska och hemmatrygga folkviseton tecknade, som Eva Lauenstein sa, bilden av en snötäckt engelsk by.

Själv får jag alltid levande jus på näthinnan och knäcksmak i munnen när jag hör "When you wish upon a star". Och till Schuberts Militärmarsch ser man leksaker, inte bara för att Disney använt musiken utan för att den slanka, torra och stunsiga kvintettklangen mycket väl kan associera till miniatyrer. Det enda som inte målade julkort i gammaldags sagostil var Bo Nilsson: hans "Slow motion waltz" är en djup koral med bred och tät klang.

Den här paraden av mentala bilder förutsätter folk som vet vad de gör. Dels begåvade arrangörer som Stig Robertsson och Putte Källström, dels skickliga musiker som kan spela med precision, energi, god intonation och klangligt fint sammansmält. Alla måste känna vad som är en blåsarkvintetts styrkor, och det är inte det storslagna och pampiga utan det spänstiga, lätta, ljusa och spirituella - och det lilla vemodet som kan vara både sakralt och finstämt. Den vetskapen har alltid funnits i Julens pärlor.

Läs om Nordiska Kammarorkestern: Förnämliga rösters uppvaktning

Läs om Nordiska Kammarensemblen: Jubilerar med Nielsen och Sibelius

Mer läsning

Annons