Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kammarkören gör kult-tv igen

/

Körer är sällsynta i Allsång på Skansen. Men enligt Expressen var den här körens insats det enda som fungerade i tisdags.
Skansen blev en ny erfarenhet för den 50-åriga Sundsvalls Kammarkör. Och publikens värme slog emot den genom regnet och kylan.

Annons

Sundsvalls Kammarkör är en av landets mest tv-vana körer. Under 80- och 90-talen var ju Kjell Lönnå och hans körer ekvivalent med allsång och körsång för hela svenska folket. Men nu är det några år sedan kören syntes i tv, och när inbjudan kom från ett av SVT:s mest publikkära program tackade man förstås ja.

Även utan tv-medverkan är kören turnévan. Det blir cirka 15 konsertresor per sångarår och här sover ingen bort en avgångstid. Prick halv åtta på morgonen tisdagen den 21 juli är därför både sångare och gradänger inlastade.

Gradängerna, eller "pallarna" som kören säger, blir något av ett tema för dagen. De egna är de enda som ger rätt höjd åt de två bakre sångarleden, så därför följer de med på resorna. Men nu är det ett huvudbry hur de ska bäras in och ut, ställas på plats och tas bort på några sekunder i direktsändningens trånga tidsschema. Likaså vet Kjell Lönnå att när man väl är på scenen kommer repetitionstiden att gå till logistik och ljudtester. Att fila på sångerna är inte att tänka på.

Men kören är ju samlad i bussen, och redan i höjd med Njurunda börjar doften från det medhavda kaffet sprida sig och fraser ur Povel Ramels pigga "Den gamla vaktparaden" ljuder. Ett och annat i det musikaliska körschemat ändrades vid gårdagens repetition. Det kan tyckas vågat så nära inpå ett viktigt framträdande, men här är man van och anpassar sig kvickt.

– Och ni har väl med era attribut? frågar Kjell Lönnå kören.

"Attributen" är turföremål, som måste vara med för att det ska gå bra vid konserten. Här är den artistiska vidskepelsen en rolig lek, och själv bär Kjell Lönnå alltid med sig sina G-klavformade manschettknappar, två guldpennor och guldhalsbandet med stämgaffeln som han fick av kören. Från ett par idrottare kom inspiration till den vita frottéhandduken om halsen, men den tar han av sig före entré.

När bussen sniglar sig genom semesterträngseln i Stockholm väcks minnena hos en kör som varit med förr. Här sitter ju sångare som Margaretha Lundgren, som började sjunga med Kjell Lönnå redan 1958.

– Här har vi sjungit också, minns någon när bussen passerar Gröna Lund.

– Inspelningen av "Sången är din" var väl på Cirkus? undrar någon annan.

Men Skansen är något nytt för dem. "Allsång på Skansen" är kult i det storsvenska vardagsrummet, en omistlig del av sommaren för många, och det känns i luften att här pågår något särskilt. Den långa kön av inbjudna gäster till genrepet. Publik som suttit på plats sedan klockan tio på morgonen. De långa kamerakranarna, pressfolk och backstageorganisation, all SVT-personal som smörjer maskineriet så att allt ska gå på rätt sekund i direktsändning.

– Det var först när jag kom hit som jag förstod hur speciellt det här med Allsång på Skansen är. En svensk kulturyttring, säger Elisabeth Carlsson i kören.

Så övas logistiken: göra entré här och sorti där, stå i rätt ordning, komma av och på scenen snabbt, ta på handskarna till "Vaktparaden" på given signal och bära in och ut pallarna på några ögonblink. 45 personers fokus ska samordnas och en felaktig rörelse märks mer i rutan än lite svaj på en sånginsats.

Men det blir också sång, eftersom ljudet ska ställas in. Att återge kör i mikrofon är inte enkelt; en dimension av homogenitet och rymd försvinner alltid, och förstärkningen slätar ut och förvränger fina nyanser. Men gradvis hittar teknikerna rätt läge på reglagen, och bäst låter det - som sig bör - under sändningen.

Mycket av dagen består av väntan. De andra inslagen har också scentid och här upplever man mer än hemma vid tv-rutan hur snuttifierat ett underhållningsprogram är: artister in och artister ut, en sång, några replikskiften och så nästa. Det blir många timmars förberedelser för några korta minuter i rutan, inte minst när man är van att göra egna timslånga konserter. Blåsten och det återkommande regnet väcker dessutom undran hur publiken ska orka. Både humör och applåder dämpas av regnställ och väta.

Men stämningen finns där. Fancluben från Sundsvall är på plats, ledd av några sångare i Kjell Lönnås Confettikör, och tjoar med banderoller. Runt kören finns också filmaren Jörgen Bodesand som spelar in en dokumentärfilm som ska sändas i SVT, kanske nästa sommar.

När klockan närmar sig åtta tilltar munterheten i kören. Man dansar, sjunger och drar i gång ett discogung på den lilla gården bakom scenen. Göran Ögren och Tomas Rexener bryter arm. Det är pepp och kanske lite rastlöshet; en kör som får spring i benen kanaliserar det förstås i sång. Men mycket till nervositet ser man inte.

– Vi har ju sjungit så mycket så det ska väl gå bra, säger Pierre de Bésche.

– Vi är ju tillsammans. Gruppen är tryggheten, säger Elisabeth Carlsson.

Samtidigt vet alla att en kör sticker ut i det här sammanhanget. Till exempel har sångvalet varit grannlaga. Hur gör man när man vill visa kvalitet samtidigt som man förväntas vara folklig? Hur planterar man intresse för körsångens subtila nyanser hos en publik som är inställd på tjo och tjim? Att öppna med den känsliga "Så skimrande var aldrig havet" är ett vågspel. Men det fungerar: nästan genast faller en stor tystnad över publiken, ett koncentrerat lyssnande, en andäktighet. Musiken sjunker in. Resten, skämtsam rap och skojig marsch, är givna kort. Och en samhörighet upprättas mellan kören från Sundsvall och allsångspubliken.

– Det mest fantastiska var att gå ut på scenen och se att det var så mycket folk. Man blev riktigt hög, säger Ulrika Lönnå efteråt.

– Vilken fantastisk publik. Tänk på dem som satt där från morgonen i regnet - vi borde kanske ha sjungit Ramels "Entusiasterna" i stället, säger Eva Lindén.

Efter sändning börjar grattis-sms:en strömma in; frän vänner och gamla medlemmar, från kommunledningen i Sundsvall, från Norge och Danmark där programmet också sänts. Hovsångaren Karl-Magnus Fredriksson tycker att kören var behållningen och han får medhåll av Expressens recensent.

De andra gästartisterna har inte synts till så mycket under dagen. Men nu samlas alla till ett mingel backstage. Glädjen sorlar, man tar bilder av sig själv med Mikael Wiehe, Petra Marklund och Caroline af Ugglas och njuter av mat och dryck. Och som brukligt säger kören tack för maten med en sång, ett roligt arrangemang av "Jungfrun hon går i ringen".

Där, under taket, svarar akustiken; det dånar i styrka; höjdtoner glänser, basar rungar och alla tar i av hjärtans lust. Det är sång med lek, med frihet, med skicklighet; på någon sekund har 45 personer fattat galoppen och rättar in sig lika drillat som om de stod på scenen.

Plötsligt blir det så uppenbart vad kvalitét är. Vad människorösten förmår, helt utan förstärkning. Hur medelålders amatörer från Sundsvall sångmässigt fullkomligt kan utklassa många av de populärartister som i det ena och det andra sammanhanget framhålls som stjärnskott. Att det bottnar i egenskaper som inte kan marknadsföras eller kändismatchas fram: kunskap, erfarenhet och trägen mångårig övning. Det som är motsatsen till allt slit-och-släng; den långa vägens mödor.

Då är det som om tiden stannar till en stund, där under backstage-taket.

Mer läsning

Annons