Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lätt och högklassigt

/
  • Schymbergstipendiaten Malin Hartelius sjunger till ackompanjemang av Matti Hirvonen.

Pärlor ur romansernas och operans värld
Malin Hartelius, sopran
Matti Hirvonen, piano
Alnö kyrka, lördag

Annons

Det tog tre år, men i lördags blev det äntligen tillfälle för 2012 års Schymbergstipendiat att tackkonsert.

Genom lyckliga omständigheter kunde Malin Hartelius i samma veva föra Hjördis Schymbergs banér vid Jussi Björling-festivalen i Voxna; ett självklart inslag eftersom Schymberg-Björling var ett radarpar i inte mindre än 129 operaföreställningar under sin storhetstid.

Malin Hartelius är sällan i Sverige; ovanligt nog studerade hon inte ens i Sverige utan hamnade via sin sångpedagog tidigt i Österrike och Schweiz, där hon sedan stannat - just nu vid Zürichoperan. Hon började sjunga i dansband redan som 14-åring och det var när hon kände sig risig i halsen efter helgerna med bandet som hon började ta sånglektioner. Så föddes en operasopran; ljus och lyrisk men ändå mogen och välartikulerad, och den oerhörda lätthet som hon levererar sina fraser med är kanske en kvarleva av dansbandssången, vars attityd ju sällan är pretentiös.

Det program hon och välrenommerade pianisten Matti Hirvonen bjöd var sommarlätt och ljust harmoniskt. Tyskspråkig romanssång av Hugo Wolf och Gustav Mahler, glatt och livfullt med rötter i Schuberts tradition, med fågeldrillar, mjuk grönska, trolsk skogar och porlande bäckar. Och texter i tysk folksagestil, om romantisk natur och en del ovanliga kärleksupplevelser, som till exempel soldaten som kände lättnad över att dra i krig för att slippa sin överängsliga käresta - inte stereotypen av ett avsked direkt.

Övergången från romans till opera markerade Matti Hirvonen genom att uttrycksfullt spela 150-årsjubilerande Jean Sibelius Romans i Dess-dur, och växla mellan ljuvhet à la Chopin och styrka à la Rachmaninov. Varpå Malin Hartelius tjusade publiken med några riktigt kända och älskade arior: När hon går från grevinnan i Figaros bröllop till den mer dramatiske Puccini får hon en mörkare timbre i rösten - "O mio babbino caro" blir nästan triumfatorisk, inte alls bedjande - och från att en glittrande nattklubbssångerska hos Franz Lehar blir hon enkel, ren och avskalad i Händels "Lascio ch´io pianga".

Malin Hartelius har god volym trots sin slanka röst, så Matti Hirvonen behöver inte smyga med pianospelet utan kan ta plats, vilket är välgörande. Klangen blir aldrig klämd eller ansträngt, och här finns aldrig en fras som inte orkar fram utan musiken får ständigt den styrfart den behöver för att lyfta och leva sitt eget liv. Så blev det en konsert med många stilar, glimten i ögat och den lätthet i både uttryck och teknik som kännetecknar de riktigt högklassiga musikerna.

Mer läsning

Annons