Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Magisk start på Kammarmusikfestivalen

/
  • Radovan Vlatkovic, som solist, och Mladen Tarbuks i dirigentrollen, lyfte lördagens inledande konsert i GA-kyrkan till smått himmelska höjder.

Sundsvalls Kammarmusikfestival är invigd – och vilken magisk start det blev sedan den alltid lika entusiastike Yamandú Pontvik hälsat den fullsatta GA-kyrkans publik välkommen.

Annons

Lördagkvällens konsert började så vackert med Blagoje Bersas Idyl.

Jag är så glad att jag var där. Det är en kompositör helt okänd för mig och det blev en fin bekantskap. Sällan har vår orkester spelat så mjukt och skirt som under Mladen Tarbuks ledning. Patrik Wendel flög som en fågel från läktare till predikstol och drillade så vackert på sin flöjt.

En genialisk programsättning tycker jag. För därefter kom vår egen Brita Byströms verk Persuasion. Från att ha vilat i sött väcktes vi upp till alla smaker på en gång. Örats smaklökar fick sitt lystmäte tillgodosett. Stundtals glasskarpt, ibland vandrade vi ut i regnskog och däremellan kändes det smärtsamt. Skär man sig på den musikens klanger blir det fina rena sårkanter. Brita själv var, efter att ha hört åtskilliga framföranden av detta verk, mycket nöjd med Tarbuks tolkning. Han fick fram kontrasterna så bra.

Så följde kanske kvällens höjdpunkt. Valthornisten Radovan Vlatkovic, som av många anses vara en av världens främsta instrumentalister, spelade Richard Strauss hornkonsert nr 1. Det är ett ungdomsverk av Strauss, så fyllt av energi och påtaglig framåtanda. Fanfaren i början anger konsertens glada, entusiastiska anda. Den långsamma satsen så mjukt och vackert. Att det är möjligt att spela så mjukt i alla lägen på ett horn? När vi vilat i den långsamma satsens sköna klanger kommer tredje satsen med mycket energi. Det förekommer ritardandon som nästan stannar och så plötsligt fullt ös igen. Skickligt av både dirigent, musiker och solist. I GA-kyrkan kommer solisten väldigt nära första bänk. Jag tänkte att det kunde kännas hämmande för solisten. Men hornets klockstycke är ju riktat bakåt så det var aldrig ett problem.

Efter fem minuters paus tågade orkestern in till Marschen ur Mozarts Haffnersymfoni. Man känner sig så involverad, ja delaktig, när musikerna spelandes går förbi och ler och nickar emot oss i bänkraderna.

Många i publiken har hört Nordiska Kammarorkestern spela den här symfonin förut. Jag skulle vilja höra den igen med många olika dirigenter. Det är en väldig skillnad. Särskilt menuetten blev denna kväll så där sirligt värdig i tempo och en riktigt sprudlande sista sats. Eftersom vi i publiken aldrig ville gå ut så tågade musikerna ut med Mozarts marsch och liksom visade vägen.

Anna-Maria Nilsson

Mer läsning

Annons