Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Manifest för orkestern

/
  • Sundsvalls Kulturskola visar upp orkesterspel när det är som störst – 150 spelkompisar på samma scen.

En orkester lär vara det bästa exempel som finns på mänskligt samarbete.
På onsdagen slog Sundsvalls Kulturskola ett slag för orkestern med sin största orkester någonsin: 150 spelande barn och unga.

Annons

Eftersom höstens terminsavslutning hölls i Tonhallen med sin stora scen kunde för första gången sju stråk- och blåsorkestrar framträda tillsammans.

Orkestern – eller kören – är musikens lagsport. Här får man något mer än lärarhjälp: man gör något tillsammans med kompisar med samma intresse. För de allra flesta är det den i särklass roligaste formen för att musicera.

– Vi får behålla eleverna längre om de spelar i orkester, säger Bijan Toghiani-Rizi, instrumentallärare.

– Man lär sig umgås socialt och att acceptera varandra, säger kollegan Peter Tjernberg.

I orkestern lär man sig att ta instruktioner, att stå i rampljuset ibland och släppa fram andra ibland, och att man måste anstränga sig för att nå resultat. Här är det delvis andra egenskaper som betyder något än de som syns i klassrummet och på skolgården. Och pausen är viktig, för det är då man pratar med nya och gamla kompisar.

Sundsvalls Kulturskola är orkesterinriktad. Men för några år sedan försvann dess mest kvalificerade blåsorkester, Sundsvall Symphonic Wind Band, och tidigare även ungdomssymfoniorkestern SUS. Det saknades tillräckligt många elever som var drivna nog, särskilt på vissa instrument.

Att barn har så mycket annat att göra och väljer bort musik är bara en del av sanningen, tror lärarna.

– Förr fanns skolorkestrar i nästan varje skoldistrikt. Då hade skolorna råd att köpa in lärartimmar och schemalägga orkester. Med nya läroplanen får man inte heller självklart gå ifrån en ordinarie lektion och spela, säger Peter Tjernberg.

Kulturskolan hade också fler lärare förr. Men deras erfarenhet nu och då är att där de finns, och där barn ser andra barn spela instrument, där uppstår också ett intresse. Till exempel gav ett klassrumsbesök Margareta Sjölander nio nya trombonelever. Om man däremot aldrig ser någon annan spela ett riktigt instrument kan man inte vilja själv.

– Mediebilden av musik i dag är att sjunga karaoke till färdiginspelad musik, säger Peter Tjernberg.

Men nu ökar åter antalet elever på orkesterinstrument i Sundsvalls kulturskola, och målet är att ännu fler barn ska få se andra barn spela.

– Man ser hur barn som får ett instrument sträcker på sig och blir någon. De får en identitet, säger Peter Tjernberg.

Mer läsning

Annons