Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nästa generations gitarrister

Almamia lilla scen
Sundsvalls Gitarrfestival: Unga gitarrer
Fred Holmlund, klassisk gitarr och Gabriella Quevedo, fingerstylegitarr
Musik av: JS Bach, Sungha Jung, Yuji Ohno m fl

Annons

Gitarren, vår tids kanske populäraste instrument, har många ansikten.

Den spänner över många genrer: den klassiska med lutan som ursprung, över de flesta folkmusikaliska traditioner och till popens och rockens elgitarrer. De flesta av oss vågar oss på att knäppa fram några ackord, samtidigt som skickliga händer kan få gitarren att låta som en hel grupp avancerade musiker.

Det senare blev tydligt i går, när Sundsvalls Gitarrfestival presenterade två av Sveriges kommande gitarrstjärnor: 16-åriga Gabriella Quevedo, som vann Uppsalas internationella gitarrtalangtävling i fjol, och Fred Holmlund, 17 och finalist i samma tävling.

Fred Holmlund spelar klassiskt: säkert och moget, inte bara tekniskt utan också i gestaltning och i en subtil nyansering som gör fraserna levande. I "Zamba" lyfte han fram den flerstämmighet som gitarren har inbyggd med mjuk, vemodig diskantsång över en djup bas och en vågig ackompanjemangsrytm.

Den wienklassiska Grand Sonata Erioca blev hans bravurstycke: dansande och nigande, så virtuost och fullt löpningar och ornament att klaveret hade varit det optimala instrumentet - och ändå fanns här ytterst sällan ett missljud. Bachs fuga och allegro var lång och krävande och hade kanske behövt än mer variation i uttryck, samtidigt som det var skönt att höra hans bestämda attityd och långa välplanerade crescendon.

Gabriella Quevedo, med 5 miljoner visningar på Youtube, spelar i fingerstyletraditionen med en skarpare klang änden klassiska. Hon väljer också att förstärka för att få rymdljud men låter inte elektroniken tar överhand över hantverket. Fingerstylegitarristen slår mot greppbräda, strängar och instrumentkropp och ger illusionen av att vara både gitarr, bas och slagverk. Melodiken är mer uppbruten och nyanser används inte så mycket; i stället är det rytmiska effekter och attityd som bygger denna musik.

Gabriella Quevedo spelar liksom Fred Holmlund med en enorm säkerhet fast hon är så ung. Där han gestaltar så rätt med nyanser och elegans är hennes vapen kraft och pondus, medan de har det snabba fingerarbetet gemensamt. "Irony" av Sungha Jung blev hennes uppvisningsstycke: livfullt, rörligt, fylligt och fullt av spännande effekter; ett bassolo, ljusa flageoletter, rytmiskt sug. "Landscape" var ett energiskt stycke med mycket driv och studsande slagteknik.

Att så unga musiker är tekniskt drivna är gott nog; än mer glädjande är att de har en så självklar känsla för sin respektive genre att de redan är fullfjädrade musiker.

Mer läsning

Annons