Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Opera allra bäst i de lugna partierna

/

Onsdagskvällen förgylldes av skönsång från Sydamerika. Sopranen Gabriella Pace och pianisten Carla Romaniuks kompott av operastycken visade en musikalisk bredd där pianot och sången var i perfekt samklang nästintill hela tiden. Allra bäst var det i de lugna partierna.

Annons

Ännu en solig onsdagskväll och ännu en konsert i Sundsvalls Kammarmusikfestival. Den här kvällen bjöds det på skönsång från Sydamerika. Kyrkans hus var nära nog fullsatt när sopranen Gabriella Pace och pianisten Carla Romaniuk äntrade scenen. Under drygt en timme framförde de operastycken från åtta sydamerikanska tonsättare. Tre från Uruguay, två från Brasilien och tre från Argentina, plus ett extranummer. Gabriella Pace har fått Carlos Gomes-priset två gånger för Bästa kvinnliga sångare i Brasilien och under konsertens gång bevisade hon varför. Kvällens tema var nostalgi, ett ämne som är utmärkande för sydamerikanska kompositörer. Men trots det givna temat varierade operastyckena från långsamt sentimentalt till eldig och rasande sorg. Gabriella Pace hoppade enkelt mellan de olika känslorna och förmedlade dem både med röst, mimik och med kroppsspråk, trots att känslan kunde skifta snabbt från ett stycke till ett annat. Ett stort plus var att hon förmedlade känslorna med sin blick under pianots solopartier. Hon lämnade aldrig rollen.

Carla Romaniuk visade gång på gång vilken oerhört begåvad pianist hon är. Tonerna kunde spritta fram ena stunden, för att plötsligt gå ner i tempo och bli en lågmäld grund som Gabriella Pace kunde sjunga till. För det var allra bäst när de två var i lysande samklang. I Heitor Villa-Lobos stycke ”Veleiros”, som betyder segelbåtar, böljade pianots toner fram som havet och Gabriella Pace sjöng om vad hon såg ute på öppet vatten. Det var en fröjd. Tyvärr uppskattade jag inte de mer hektiska partierna av konserten när båda två tog i från tårna. Musiken och sången tog ut varandra och det var svårt att finna en rytm. Det bör dock nämnas att dessa inslag hade en behållning eftersom det var intressanta avstickare i programmet, men när pianot och sången fick leva ut var för sig blev upplevelsen starkare.

Gabriella Paces otroliga vokalregister sken igenom varje stycke. Hon sjöng kraftfullt och lugnt på samma gång. Hon gick blixtsnabbt från en mörk ton upp till en ljus. Hennes vibrato fick håret att stå upp på mina armar. Allra bäst var Alberto Ginasteras "Arrorró", en vaggvisa som med ett lågmält och vackert piano satte stämning perfekt. Det var nästan som att sången ackompanjerade pianot och inte tvärtom.

Alma Sudamericana tog Sydamerika till Sundsvall och visade hur europeiska influenser, kryddat med sydamerikanska inslag och teman kan bli något alldeles extra. Det var extra tydligt under extranumret, komponerat av Carlos Gomes, som var starkt influerat av hans studier i Italien på 1800-talet. Extranumret var dramatiskt och bombastiskt, men konsertens egentliga program av modernare opera visade ett större förtroende för sångens magiska inverkan när sång och musik vajar fram tillsammans i ett makligt tempo.

Mer läsning

Annons