Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Roligt i ord, ljud och bild

/
  • Nordiska Blåsarkvintetten med Johan Söderlund som Sultanen på divanen. På lördag den 21 november ges en offentlig föreställning på Sveateatern.

Konsertrecension
Kanaljen i Seraljen
Nordiska Blåsarkvintetten
Regi: Victoria Kahn
Scenografi/kostym: Helene Borgsten
Text: Lennart Hellsing
Musik: Jaques Ibert, Jean Francaix, Darius Milhaud med flera
Offentlig föreställning: 21 november, Sveateatern

Annons

Egentligen ska man nog inte kalla Kanaljen i Seraljen för musiksaga. I alla fall inte om man med det väntar sig en pjäs med handling, dramaturgi och kulmen.

Alla vi som är uppvuxna med Lennart Hellsings underfundiga rim vet ju att han inte främst använder orden för betydelsens skull, utan ser dem som musik: rimmen och ljuden är hans nöje. Därav ordlekarna och därav det naturliga i att blanda ramsorna med musik, som Nordiska Blåsarkvintetten gör i nypremiären av denna barnföreställning, som det nog var bortåt 15 år sedan vi senast såg.

När Hellsing skapar sin magi rör han sig i en sagomiljö, i den här boken en Tusen-och-en-nattexotism. Här dyker inte bara kanaljen själv upp utan också Sultanen på Divanen, den tjocke Ali Alkali med flera. Fast ramsorna bara ger glimtar av de tokroliga personerna inbjuder de till bilder, och här är musikerna flitiga inte bara med att spela småportioner ur blåsarkvintettrepertoaren som bygger stämningar, utan också att gestalta sceniskt.

De tricksar med granna tyger och virar in klarinettisten Johan Söderlund till Sultanen och flöjtisten Maria Garlöv till Drottningen av Saba medan ett cellofodral får bli kung Salomo. De drar fram saker ur andra saker, trasslar in sig i scenografin och jagar bin med dammsugarslang, som Mästaren Chang, medan Mästaren Ching rör sig i ring och Mästaren Cheng blir kvar i sin säng. Musikerna är numera obesvärade och naturliga skådespelare, och att de spelar en stor del av den musikaliska repertoaren utantill gör att de kan spela och gestalta i tät följd.

Versraderna flätas med musik som ofta är dansant, rolig och glad. När Hellsings figur haltar på båda benen måste det ju bli en snurrigt glad melodi, och när Hellsing blir som mest poetisk, i versen om Drottningen av Sabas möte med Salomo ("Hon var så skön som månen, han full av visdom var; hon hade tusen frågor och han hade tusen svar") blir det mjukt och kärleksvarmt och lite vemodigt. Och någon gång kan man också släppa det sceniska och låta musiken tala för sig själv, utan bild. Det är inte minst viktigt.

Här händer det något hela tiden; det är glada färger, sceniska överraskningar, humor, viga ordvändningar och sprittande musik. Och alla åldrar kan samsas för det gör inget att man inte förstår alla ord, eftersom Hellsing är ute efter känslan i ordljuden, inte begripligheten. Precis som det förhåller sig med musik.

Mer läsning

Annons