Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Scenisk svärta till ljus musik

/
  • Rigoletto (Fredrik Zetterström) förvandlas från hertigens informationschef som snackar honom ur knipor till en kraftfull hämnare när hans egen dotter dras med i spelet.
  • Fredrik Zetterström som Rigoletto på narruppdrag. Under vagnen gömmer sig Monterones dotter (Frida Blommé).
  • Joakim Bäckström som hertigen.

Operarecension
Norrlandsoperan: Rigoletto av Giuseppi Verdi
Regi: Kristofer Steen
Scenografi och ljusdesign: Linus Fellbom
Kostym: Behnaz Aram
Dirigent: Rumon Gamba
På scenen: Fredrik Zetterström, Teresia Bokor, Joachim Bäckström m fl

Annons

Den rymmer ett par av operavärldens ljusaste och mest trallvänliga örhängen. Verdi är klarhet, melodik och känslokast - i glädjen känner hans lycka inga gränser, i dramat är han storteatralisk. Samtidigt är handlingen i Rigoletto så i djupet nattsvart och full av olycka att ursprungsnamnet var "Förbannelsen".

I Kristofer Steens uppsättning är den kontrasten knivskarp. Ur orkestern och sångarnas strupar ofta munterheten och la dolce vita, mot Linus Fellboms sceneri som är mörkt, avskalat - trots 1500-talsansatserna modernistiskt i sin svärta och pessimism - ibland surrealistiskt upplyst av levande eld. Endast ljussättningen för in värmen i denna obarmhärtiga värld. Den lägger en varsam gloria över Gildas och hennes fars innerliga relation, lyser upp hennes himlafärd och påstår att den kärlek som hertigen förklarar Gilda är äkta.

Denna kontrast, ljust ljud mot mörk bild, bär hela det starka intrycket av uppsättningen och gör till och med att det ibland blir svårt att få det hela att gå ihop. Där Verdi målar lättsinniga flirter där båda parter njuter, och kidnappningar som visserligen är skrämmande i stunden men ändå mest klumpiga försök till spratt, säger sceneriet att det handlar om övergrepp och väntande gruppvåldtäkter. Är hertigens anhang korkade fylltrattar eller en lynchmobb? Är kvinnor alltid utnyttjade när en mäktig man förför, och är Verdis musik i så fall bara ett försök att skyla över hemskheterna med ett sockerlager? Eller finns det andra tolkningar? Jag vet inte vem jag ska tro på, och det är säkert meningen.

Hertigen är den dubbelnatur som är svårast att avkoda. Är hans skrävlande machoattityd bara en fasad, något som hans hertigställning kräver, och hans kärlek för Gilda äkta men kan bara släppas fram under falsk identitet? Eller snackar han bara för att få henne i säng? Rigoletto ser bara storförföraren. Men även hans egen dotter är dubbel: silvervit av oskuld inne i det fängelse som hennes far har byggt, i all välmening men lika omöjligt för det, och gyllene när hennes kärlek väcks i smyg.

I huvudrollerna har Norrlandsoperan hittat en höjdartrio, som i både röster, kropp och kostym bygger tydliga karaktärer. Teresia Bokors ljusa, smidiga sopran - Gildas aria är en njutning av röstakrobatik och följsamhet - gör henne till en späd, sårbar tonåring. Hertigen är den klassiske kraftfulle hjältetenoren, och sjungs så med den äran av Joachim Bäckström. Fredrik Zetterström med sin tydliga, kraftiga baryton är en Rigoletto med långt mer pondus än vad narrollen föreskriver.

Orkestern gör ett fördömligt arbete liksom hela sångensemblen, och att det ibland blev lite misspass i intonation och precision var kanske nerver. De stora pelarna används finurligt för att skapa olika sceniska rum, och Behraz Arams kostym är både 1500-tal och nutida. Vad är Gilda annat än en Disneyprinsessa när hon sjunger och guldstoft regnar ner över henne?

I alla tider har människor haft olika sidor, och vi andra väljer vilka vi vill se och döma efter. Det lyckas denna känslostarka uppsättning sätta fingret på med emfas.

Mer läsning

Annons