Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tre solister spelade som en

/
  • Åke Hedman, Gilles Apap och Mona Kontra i Beethovens sällan spelade trippelkonsert - huvudnummer vid höstens öppningskonsert.

Konsert
Trippelkonsert
Nordiska Kammarorkestern
Solister: Gilles Apap, violin, Åke Hedman, cello och Mona Kontra, piano
Tonhallen, torsdag

Annons

En pianotrio är en fullt duglig "kammarmusikorkester" på egen hand, och det kan verka som tårta på tårta att ställa en sådan på solistplats framför en orkester.

Men så gjorde i alla fall Beethoven i sin trippelkonsert och i torsdags öppnade Nordiska Kammarorkestern sin 25-årsjubileumssäsong med det ovanliga stycket. Orkesterns egna musiker Åke Hedman och Mona Kontra hade tillsammans med pålitlige publikmagneten Gilles Apap dragit en full Tonhall.

Stycket räknas inte till Beethovens mästerverk och visst var första satsen ganska repetitiv, sträng och lång; en helt annan påhittighet och frihet präglade andra satsens ljuva, lite kringströvande melodik och det glada, skälmska och dansanta rondot. Men här var en solisttrio med alla verktyg i handen för att göra alla satserna inlevelsefulla, levande och roliga.

De bjöd en stor palett av klanger och nyanser - skimrande, skirt, bestämt och kraftfullt. Samspelet på två och tre var superbt, och fingerakrobatiken påminde ibland om när konståkare ger sig på fem varv i luften. Inte minst grep sig Åke Hedman an den krävande cellostämman med den äran, utan att det gick ut över hans varma klang eller hjärtinnerliga spel, inte minst i largot.

Det är imponerande att vara kammarmusiker, solist och lite dirigent samtidigt, och inte gå vilse i anpassningen utan kunna satsa helhjärtat på att musicera. Det enda tråkiga för solisterna var att de måste dela publikens fokus, när var och en hade varit värd alltsammans.

Efter paus vidtog Apap Show, då det tryckta programmet rätt snart fasades ut i obemärkthet och där sprudlande världsmusik, gnistrande klassiska pärlor och fantasifulla korsningar fyrades av, med glädjen och leken som grund. Det var Bela Bártoks rumänska folkdanser, som en blandning av Hugo Alfvén och Tusen och en natt, elegant och smakfullt fraserade och med pigga soloinslag av en varm klarinett, en ödslig piccola och en smäktande romsk violin; ljuv visa och piskande eldiga rytmer.

Det var en habanera med stänk av karibisk sammetsnatt, själfullt spelad av Gilles Apap och med smattrande, lekfulla partier inbakade; det var irländskt stomp och rytm och mot slutet svensk svängtretakt med en grupp folkmusiker speciellt uppbjudna på scenen. Orkestern var i fin form; klartänkt och klarspelande, distinkt, kraftfull och färgsprakande, och den får snart akta sig för att inte underminera dirigentyrket: Rossinis overtyr till "Italienskan i Alger" kunde knappt ha spelats piggare, vassare och mer exakt med en aldrig så god dirigent på podiet.

Två saker stod tydligt när man lämnade salen. Att det generellt är för få kammarorkestrar i världsmusiksvängen. Och att musik som glädjespridare knappast kunde accentueras mer än under denna kväll.

Mer läsning

Annons