Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varierad konsert till hjälp för barn

/
  • Cecilia Vokalensemble presenterar såväl det modernistiska som det folkliga på ett självklart sätt.

Konsertrecension
Ceciliae Vokalensemble
Dirigent: Pernilla Backlund
Christoffer Thorsell, slagverk
Kyrkans Hus, fredag

Annons

Damkören Ceciliae Vokalensemble är en av Sundsvalls mest drivna körer.

Den sjunger gärna modern kör- och kyrkomusik och det är alltid lika spännande att se vilka sånger man valt, så också vid denna fredagskonsert till förmån för Världens Barn.

"Virita Criosa" med text av nonsensspråk, var en nästan elektrifierad sång med signaler och pulser, en läckert science fiction-aktig demonstration av alla effekter som röster i kör kan bjuda. Karin Rehnqvists suggestiva "Ljusfälten" var metallklingande påståenden om den kraft som människan bär på; en sorts demonstrationsplakat i toner.

"O salutaris hostia" var innerlig, lätt modernt kryddad och med två soloröster (Erika Stadling Holm och Lina Blomqvist) som svingade sig ovanpå, mot höjden. Bland soloinsatserna i övrigt var det fint att höra Christell Kapos stora inlevelse och musikalitet.

Konsertens andra stödben stod i folkmusikmyllan med bland annat "Elins trall", en stunsig polska, och den afrikanska "Maliswe", glad och rolig med både sång och dans - en kör som sjunger utantill kan ju bjuda koreografi som bonus.

"Tre lå" är de bohuslänska fiskarhustrurnas sång, vars korta fraser tycks vara gjorda för att slungas som ekon mellan klipporna. En liknande känsla, fast mjukare, gav Jan Sandströms "Sanctus", som landade i en gradvis avstannande klockklang. I "Uti mitt hjärta", fanns små vilsamma intervall som gled samman, längtansfullt och romantiskt.

Däremot blev Frode Fjeldheims "Härlig är jorden" lite för slätstruken och saknade de accenter som ger fräschör. Den sortens interpunktion är något som den i övrigt utmärkta kören skulle kunna arbeta mer med. I övrigt är det mesta på plats: precision, frasering, fullödig stämsång även där det är svårt, fin klang och en fantastisk volym med tanke på hur få sångarna är. Och i extranumrets skojiga finska jojk saknades inte accenterna och fräckheten heller; här blev kören en hop kluriga skogstroll och även det passade den.

I många sånger fanns Christoffer Thorsells stadiga slagverksrytmer som ett stöd och det är underligt vilket sväng som kan uppstå med bara röster och slagverk.

Det fina med Ceciliae Vokalensemble, förutom den kvalitativa körsången, är dess förmåga att blanda komplext och enkelt på ett så självklart sätt att inget upplevs som svårsmält. Man får publiken att suga i sig allt lika begärligt, och det är en egenskap som musikvärlden behöver mer av.

Mer läsning

Annons