Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När vattenkraften dränkte kulturminnen

/

Margareta Biörnstad: Kulturminnesvård och vattenkraft 1942-1980. En studie med utgångspunkt från Riksantikvarieämbetets sjöregleringsundersökningar. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.

Annons
Vattenkraften utnyttjades i äldre tid för att driva kvarnar, smideshammare och vattensågar. Men det var först omkring sekelskiftet 1900 som den i större skala började tas i anspråk för industriell drift. Möjligheten att överföra elkraft över längre sträckor resulterade i tillkomsten av en rad kommersiella elföretag. 1894 bildades det första, Hissmofors AB, med kraftverk vid Indalsälvens utlopp ur Storsjön i Jämtland. Utbyggnaden av Trollhätte kraftverk och kanal 1907-19 blev sedan startpunkten för den statliga satsningen på kraftverk.
Vattenkraftens utbyggnad hör intimt samman med Sveriges industrialisering och modernisering. Elenergin blev nu lätt tillgänglig i hemmen och vid våra stora exportindustrier. Människorna hade därför överlag en positiv syn på utbyggnaden. Det gäller även naturvårdens och turismens tidiga förespråkare. När forsarna och fallen vid Älvkarleby byggdes ut yttrade en av Svenska Turistföreningens ledande män i Dagens Nyheter 1910 att han hade full förståelse för utbyggnaden och fortsatte: "Turistföreningen tänker alltså inte försöka skapa någon som helst opinion mot projektet. Att en vacker trakt förfulas är ju beklagligt, men när det sker för att hjälpa industrin i landet och därmed det allmänna välståndet, har man ingen rätt att sjunga klagovisor".
Efter tillkomsten av Porjus kraftstation i Norrbotten 1911-15 ville statliga Vattenfall fortsätta och göra stora ingrepp i Stora Sjöfallets nationalpark. En sjö skulle skapas som upptog hälften av den dalgång, som gick genom nationalparkens centrala del. Stora botaniska och biologiska värden skulle därigenom gå förlorade. Kungl. Vetenskapsakademien beklagade ingreppen men tillstyrkte utan vidare. "I beaktande av den ofantligt stora nationalekonomiska vinst, som är förhanden med det planerade företaget, anser sig vetenskapsakademien ej kunna afstyrka K. Vattenfallsstyrelsens framställning allraminst i nuvarande tid, då ökad bränsle och krafttillgång är ett lifsvillkor för vårt land".
Ökad krafttillgång angavs också vara ett livsvillkor för Sveriges utveckling när de stora norrlandsälvarna från 1942 och framåt började att byggas ut på allvar. Ett femtontal större och medelstora kraftverk byggdes fram till 1960 i Indalsälven, Ångermanälven, Fjällsjöälven, Ume, Skellefte och Lule älvar. Billig norrländsk vattenkraft skulle nu föras över till övriga landet. Tillväxt och välfärd måste prioriteras, därom var politiker och industrimän överens. Välfärdsstaten skulle byggas upp med hjälp av exportinkomsterna. Miljöaspekter fick inte lägga några hinder i vägen. Problemet var nu bara att viktiga delar av den svenska jorden, vårt största riksarkiv enligt Vilhelm Moberg, och där människor funnits i tusentals år för alltid lades under vatten. Riksantikvarieämbetet inledde därför sommaren 1942 de första arkeologiska inventeringarna i anslutning till den forcerade vattenkraftsutbyggnaden i Jämtland efter krigsutbrottet. Samma år hade Riksdagen också stiftat en ny lag om skydd för fornlämningar och fornfynd. I slutet av 1940-talet infördeVattenfall sedan kulturhistoriska undersökningar som en självklar del av utredningsarbetet vid all vattenkraftsutbyggnad. Det blev det egentliga startskottet för en bred arkeologisk och etnologisk dokumentation av de väldiga områden, som under de följande årtiondena i grunden skulle komma att påverka uråldriga boplatsområden och kulturbygder.
Om allt detta har Margareta Biörnstad, riksantikvarie 1987-93, skrivit en grundlig och väldokumenterad bok. Biörnstad anställdes vid Riksantikvarieämbetet redan 1951 och ledde som grävande arkeolog några år senare undersökningen av en av storhögarna vid Högomsfältet. I början av 1960-talet övertog hon ansvaret för ämbetets sjöregleringsundersökningar. Den operativa ledningen för själva fältundersökningarna låg däremot hos två andra befattningshavare, Harald Hvarfner och Sverker Jansson. Boken är också tillägnad dessa bägge eldsjälar. Biörnstad själv kom mer och mer att inrikta sig på övergripande strategier och verksamheten inom projektet Norrlands tidiga bebyggelse. Hennes sakkunskap inom ämnesområdet måste därför betecknas som enastående. En baksida av detta är att detaljnivån i boken blivit väl hög. Biörnstad har med namns nämnande velat göra rättvisa även åt medarbetare ganska långt ner i den statliga kulturminnesvårdens hierarki efter andra världskriget.
Sjöregleringsundersökningarna, som föredömligt redovisas i en 17-sidig bilaga, genomfördes som ett "gentlemen´s agreement" mellan ämbetet och företrädare för kraftintressenterna. Årliga beslut om inventeringar fattades där kraftverksföretagen stod för fiolerna. Inventeringarna var alltså från början externfinansierade och belastade inte nämnvärt ämbetets budget. Snart tillkom dock en särskild sektion för sjöregleringsärenden vid ämbetet. Ett förtroendefullt samarbete uppstod inte minst mellan arkeologerna och Vattenfalls platschefer vid byggena. Biörnstad nämner särskilt civilingenjör Väinö Wanhainen, först platschef vid Nämforsens utbyggnad och senare vid kraftverksbygget i Bergeforsen.
Riksantikvarieämbetet agerade med diplomatisk försiktighet gentemot inventeringarnas finansiärer, kraftverksintressenterna. Dagens miljöaktivister skulle kanske säga att man agerade flat och undfallande. Men det fanns ingen egentlig miljöopinion ute i samhället, som kunde ge råg i ryggen för en tuffare attityd. Ämbetet lyckades heller aldrig stoppa något kraftsverksbygge eller någon uppdämning. Däremot kunde man förmå Vattenfall att anlägga kraftverket vid Nämforsen i Näsåker något längre uppströms Ångermanälven än planerat och på så sätt rädda större delen av de ovärderliga hällristningarna på öarna och stränderna nedanför forsen.
Men man dokumenterade och grävde ut inte bara gamla stenåldersboplatser utan gjorde också etnologiska fältundersökningar. På så sätt lyckades man genom intervjuer, filmning och fotografering åt eftervärlden bevara en hel del av fjälltrakternas nybyggeskultur och småbrukarkulturen efter älvdalarna. Tillsammans med umeåfotografen Sune Jonssons foton från Västerbottens landsbygd på 1950- och 1960-talet har vi här ett rekviem över ett numera försvunnet Norrland. Ett bestående dokument från det etnologiska fältarbetet är också Harald Hvarfners 1964 utgivna bok om lax- och sikfisket i Indalsälven där redskapen och de olika lagens arbete dokumenteras.
Tonvikten låg hela tiden på inventering och dokumentation. Biörnstads framställning andas en omisskännlig besvikelse över att Riksantikvarieämbetets ledning och den närstående Vitterhetsakademin endast visade ett svalt intresse för analys och publicering av de gjorda fynden. Detta kom istället i viss mån att ske inom projektet Norrlands tidiga bebyggelse (NTB), som startade 1968 med stöd från den då nybildade Riksbankens Jubileumsfond. Ett forskningsprogram utarbetades av sedermera professor Evert Baudou. Projektet kom aldrig ut med någon slutredovisning men har varit en viktig resursbank för den nytolkning av Norrlands förhistoria, som under Baudous ledning sedan 1975 utförts vid Umeå universitet.
När Biörnstad slutar sin framställning hade en helt ny samhällelig syn på miljö, natur och kulturminnesvård vuxit fram. Det tydligaste exemplet på detta var riksdagsbeslutet 1976 om att Vindelälven skulle bevaras. Riksantikvarieämbetet gick aldrig i bräschen för denna syn på kulturlandskap och bebyggelse men var en viktig medaktör när den nya strategin utformades.
Margareta Biörnstad tydliggör i sin välskrivna bok på ett förnämligt sätt kulturminnesvårdens svåra roll i det svenska 1900-talets vattenbyggnadsprocess. Genom Biörnstads och hennes medarbetares insatser inom svensk kulturminnesvårds största projekt under 1900-talet kunde inte kraftverkbyggenas skador förhindras men väl på ett under rådande politiska och samhälleliga förhållanden rimligt sätt minimeras. Att hennes bok kommer att bli ett ofta konsulterat standardverk inom svensk arkeologi och kulturminnesvård står utom varje tvivel.

Lars-Göran Tedebrand

Mer läsning

Annons