Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nationalism, multikultur och fred

Debatt

Annons

Den svensk-norska arvfursten Oscars gemål, Sofia, hade en äldre halvbror, Adolf, som var statsöverhuvud för furstendömet Nassau med huvudstaden Wiesbaden. För 150 år sedan (1866) blev Adolf tvungen att abdikera samtidigt som Nassau införlivades med furstendömet Hessen.

Varför skedde detta? Det hade blivit krig mellan Nordtyska Förbundet under ledning av kungariket Preussen och Tyska Förbundet under ledning av Österrike. Adolf av Nassau hade ställt upp på Tyska Förbundets sida. Nassaus befolkning, däremot, ansåg att Nordtyska Förbundet borde ha fått furstendömets stöd.

Hade Europas utveckling 1850-1950 blivit fredligare om multikulturen fått segra i Italien och Tyskland-Österrike frågar sig skribenten Bertil Lindström.

Hertig Adolfs ställningstagande 1866 var knappast hållbar realpolitik. Det hade kanske kunnat vara realpolitik ca 15 år tidigare. Därefter hade – för det första – Habsburgsmonarkins egna förutsättningar att stå i ledningen för ett tyskt enhetsverk kraftigt minskat genom förluster av områden söder om Alperna. För det andra hade Preussen på olika sätt tagit ett eget grepp över ett enande av de tyska områden, där tyska var det dominerande språket.

Skeendet efter 1850 kan ses som en utveckling, där nationalism tog över i förhållande till multietnicitet. Även om det här fanns något av ofrånkomlighet, kan det vara skäl att fråga, om nationalism verkligen var det bästa receptet för Europas utveckling under de kommande drygt hundra åren.

Under århundradenas lopp har Europa varit strukturerat på varierande sätt. I det här sammanhanget kan det vara lämpligt att börja med Wien-kongressen 1815. Bland annat går det att tala om ett Kongress-Tyskland. Här blev Preussen ett kungadöme, som sträckte sig långt på väst-östlig led – mellan Trier vid Mosel/Saar-Ruwer och Königsberg vid

Östersjökusten. Omkring Preussen fanns ett antal stater. I huvudsak handlade det om furstendömen, men där fanns också fria hansestäder (republiker) som Bremen, Hamburg och Lübeck. Längre söderut fanns kungadömen som Sachsen, Bayern och Württemberg liksom ett antal furstendömen. Det handlade om en betydligt mer detaljerad struktur än delstaterna i Förbundsrepubliken Tyskland respektive Tyska Demokratiska Republiken 1949 – 1990.

I Kongress-Tyskland var tyska det helt dominerande språket. Här fanns dialektala skillnader med därtill hörande kommunikationsproblem, när människor talade/lyssnade. Skriftspråket var mer enhetligt. Det fanns minoritetsspråk som danska (särskilt efter 1864) och polska men i betydligt mindre omfattning än i Österrike.

Kejsardömet Österrike efter Wienkongressen var betydligt mindre än Habsburgväldet 300 år tidigare, men det omfattade ändå långa kuststräckor från Genuabukten till Adriatiska havet och norr därom från Venedig upp till nuvarande Österrike och vidare mot norr och öster. Det nådde norr om Karpaterna och inkluderade österut bl.a. Bosnien-Hercegovina. Österrike - Habsburgmonarkin – var multietniskt på ett helt annat sätt än Kongress-Tyskland.

Utöver tyska talades och skrevs här på italienska, serbokroatiska, ungerska, tjeckiska, polska och jiddisch. Multietniciteten innebar också att det fanns områden, där människor med olika modersmål bodde nära varandra. I västra Böhmen bodde sudettyskar och tjecker nära varandra. En resa från Wien till Budapest innebar att man på kort tid kom i kontakt med tysktalande österrikare, tjeckisktalande slovaker och magyartalande ungrare.Habsburgmonarkin präglades också av tillåtande inställning till olika kulturyttringar. När Verdis opera Rigoletto skulle ha premiär 1851, var många platser uteslutna för evenemanget. Premiären ägde rum i Venedig, som alltså tillhörde Österrike.

Något senare under 1850-talet påbörjades processen med Italiens enande. Här fanns en likhet med den nordtyska processen i den meningen att det handlade om att skapa en nation med ett dominerande språk. Italienska var skriftspråk och talspråk fån Sicilien till området söder om Alperna fram till Syd-Tyrolen. I andra avseenden fanns stora mentalitetsskillnader mellan de olika italienska områdena. Dessa skillnader finns till stor del kvar ännu idag.

Nationalitetstanken drev ändå på utvecklingen. Processen i norra Italien leddes av Sardiniens kung Vittore Manuele och hans premiärminister Camillo de Cavour. Den franske kejsaren, Napoleon III, slöt upp på deras sida. Vid mitten av 1850-talet hade processen drivits så långt att Österrike hade förlorat sina italienska besittningar från Venetien till Savoyen-Nizza. Redan härmed måste nog Österrike betraktas som berövat sina möjligheter att stå i spetsen för en enandeprocess på multietnisk grund.

Troligen begrep inte Napoleon III att han hade agerat som nyttig idiot i förhållande till Preussen och Nordtyska Förbundet, när han ställde upp på Sardiniens sida. Napoleon III förlorade ju mot Nordtyska Förbundet i det fransk-tyska kriget 1871.Stefan Zweigs bok, "Sternstunden der Menschheit" handlar om tillfällen då historiens gång (kanske) tog en helt annan vändning än som annars hade varit fallet. Fjärilen som lyfter från

Den Himmelska Fridens Torg i Peking och utlöser en storm brukar vara en annan bild (och då kallas det för kaosteori). Det kan ändå vara skäl att fråga om inte Europas utveckling 1850 – 1950 hade blivit fredligare, om multikulturen fått segra i Italien och Tyskland-Österrike. Vi kan inte vara säkra på detta, men organisationen av fredsarbetet efter andra världskrigets slut pekar på att jag inte är ensam om min fundering.

Mer läsning

Annons