Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Naturlyrikern som reporter

BOK Folke Isaksson: Osäkra glimtar av ett oförklarat ljus. Bonniers.

Annons
När Folke Isaksson debuterade som poet med \"Vinterresa\" 1951 fick han snart beteckningen romantiker. Den följde honom i kommande samlingar, in i det omtumlande 60-talet. Det blev ett allt tyngre namn att bära för en poet med också andra ambitioner. Till slut fann han poesin för trång, kanske en belastning. I 20 år, fram till \"Tecken och under\" 1981, höll sig Isaksson borta från poesin. Han skrev reportage, reseskildringar; den politiska medvetenheten blev allt betydelsefullare, litteraturen ställde andra krav, med andra spelregler.
När han sedan återkom till poesin var det i mycket, om än inte helt en annan poet; fortfarande fanns ett drag av eftertänksamhet och känslighet som de som lyssnade förstrött kunde ta för samma gamla romantik. Den mer eftersinnande läsaren fann i stället en realist, inte olik reportern; med ett drag av norrbottnisk strävhet i tonen, fortfarande lika känslig för nyanser och stämningar som hos 50-talspoeten.
Inte minst i prosadikten har Isaksson förenat sina två litterära ansikten, poetens och reporterns. Formen passar hans stil. De exakta iakttagelserna som i den vackra samlingen \"Hos mormor\" (1993) vilar på en välformad poetisk grund.
Folke Isaksson är ingen poet för de stora, svallande känslorna. Hans röst är lågmäld och intensiv, och liksom hos personen Isaksson finns ett drag av pojkaktig nyfikenhet, gnistrande av livsglädje.
Hans senaste bok, \"Stenmästaren\", för två år sedan är i poetisk form ett reportage om stenhuggare i gotländska kyrkor. Under bilderna döljer sig en hel värld att utforska för poeten.
När han i dag ger ut en ny samling prosadikt är det naturlyrikern Isaksson som visar sig i dessa \"Osäkra glimtar av ett oförklarat ljus\", samlingens vackra titel.
Det är små iakttagelser av världen och naturen, en poesi solidarisk med naturens växter och djur.
\"De hänger i en slaktarkrok, nyss hämtade från skogen och med en granrisruska nerkörd i det urtagna innanmätet, de inre organ som en lurvig svart hund glufsar i sig bakom uthusen\", börjar han en dikt om \"De små hararnas veklagan\":
\"Men vår suckan, vem hör? Skapelsen borde lyssna, överge sin likgiltighet! De försynta har ingen talarstol, alltså blir vi inte hörda, och detta kan fortgå. Den kalla blicken och den frusna sekunden i siktskåran.\"
Naturlyrikern Isaksson är ingen förströdd iakttagare; se naturen och beskriva den är just att vara solidarisk med den. Så skriver Isaksson i flera av dessa prosadikter.
Det är samtidigt en prosadiktning om honom själv, icke blott iakttagelser utan också minnen:
\"Till julen kom apelsinerna. Glödande, små solklot från Södern i vår färglöshet, i detta dämpade och nedtryckta där Advent hade stämt upp sin berusade ingångspsalm. Så att vi skulle känna att det fanns något annat någonstans, fastän snön länge höll oss i ett kvävande grepp.\"
Naturlyrikern Isaksson är den engagerade, emotionelle reportern; det finns en välgörande och befriande avsaknad av det personliga i hans naturskildring. Han är mer intresserad av vad han ser och skildrar än att på något vis få detta att bli en del av det egna själslivet.
Samtidigt är han mycket närvarande, med sin blick, sin stil, sin känslighet. Det ger hans naturbilder en klarhet och en detaljskärpa han nog är rätt ensam om efter Martinson.
Curt Bladh

Mer läsning

Annons