Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Naturvetenskap i romanform

/

BOK Robert Harris: Pompeji. Översättning: Leif Janzon. Forum.

Annons
Slutet kan knappast bli gott i en roman betitlad
\"Pompeji\". Allt sedan Bulwer-Lyttons roman \"Pompejis
sista dagar\" från 1834 har många lockats att gestalta
antikens kanske mest kända katastrof.

Till skillnad från flertalet försöker dock den
brittiske författaren Robert Harris varken dra
mytologiska, metaforiska, sedelärande eller
samhällskritiska växlar på det gigantiska
vulkanutbrottet i slutet av augusti, år 79 efter vår tideräkning.

Nej, i skuggan av Pompeji fascineras Robert Harris i
sin nya roman av ett helt annat ämne: vatten. Mer
precist, ingenjörsgrenen väg- och vatten. Och det
visar sig vara ett lika överraskande som spännande
perspektiv, mot en fond av en annalkande katastrof.

Romarna hade en mycket sofistikerad kunskap om
vattenkonsten. Den gigantiska akvedukten Aqua Augusta
försörjde ett par hundra tusen människor i städerna
runt Neapelbukten med friskt, rent vatten. Några
veckor före katastrofen försvinner dock den ansvarige vattenmästaren, och akveduktingenjören Marcus Attilius Primus kallas dit från Rom.

Så uppstår plötsligt ett brott på Aqua Augusta. I
augustihettan blir vattenbristen akut. Attilius inser
så småningom att det inte handlar om ett vanligt
avbrott. Någonting tycks röra sig under jorden. För
den som har facit i hand, var tecknen, inte
järtecknen, åtskilliga. Vesuvius var på väg att vakna.

Robert Harris, med bland annat romanerna \"Enigma\" och \"Faderland\" bakom sig, är synnerligen väl påläst. Romanen kryddas med häpnadsväckande akveduktdetaljer och präglas överhuvudtaget en fascinerande, gedigen kunskap. En central gestalt i boken är för övrigt författaren Plinius den äldre och indirekt systersonen Plinius den yngre som var amiral för flottan i Neapelbukten.

Själva intrigen är inte särskilt märkvärdig. Den unge, godhjärtade och genomärlige naturvetenskapsmannen Attilius, ställs mot diverse obehagliga gestalter, främst den före detta slaven, numera miljonären och storskurken Ampliatus, vars dotter Attilius lyckas inleda en inte helt oskyldig kärlekshistoria med.

Huvudsakligen koncentrerar sig Harris på
naturvetenskapen i allmänhet och akveduktkonsten i
synnerhet. Hela tiden ledsagas berättelsen av en
katastrofal undertext och upplysningar om vulkanism.

Harris fascination för dåtidens och samtidens
naturvetenskap gör \"Pompeji\" till en udda, och lärorik
läsning, likväl haltar romanen något. Så känns den
lilla kärlekshistorien både överflödig och krystad,
Harris tycks inte vara särskilt intresserad. Nej, han
föredrar naturvetenskapliga framför amorösa
upptäckter.

Slutet är inte direkt överraskande. Också \"Pompeji\"
slutar med en fruktansvärd smäll.

Hur fruktansvärd?

Harris vet besked. Den termiska energi som frigjordes
av Vesuvius var 100 000 (!) gånger större än den hos
atombomben över Hiroshima.




Mer läsning

Annons