Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nietzsche ensam i sitt rike

BOK Friedrich Nietzsche: Samlade skrifter, band 2. Otidsenliga betraktelser och Efterlämnade skrifter. Översättning: Jonas Asklund, Svenja Blume, Carl-Göran Ekerwald, Margaretha Holmqvist, Joachim Retzlaff, Nikanor Teratologen och Ingrid Windisch. Noter och efterord: Ulf I. Eriksson Symposion

Annons
När man konfronteras med Nietzsche och hans begrepps- och idévärld får man ofta intrycket av att han, även som historisk person, befann sig bortom alla gängse tids- och rumsaspekter; att de geografiska punkterna i hans biografi blott tjänar som ett slags orienterande markörer till synes utan djupare kopplingar till några verkliga historiska skeenden eller platser. Men så får man de tidiga anteckningarna under samlingstiteln Otidsenliga betraktelser (1873-76) i sin hand, och med ens står det klart att dessa texter är historiskt bundna, att de aldrig fått den utformning de har om det inte vore för det fransk-tyska kriget och Tysklands därpå följande enande 1870. \"En stor seger är en stor fara\", lyder hans allmänna omdöme om det högmodiga Tysklands nationalistiska rus vid den här tiden. Nietzsches tankar må alltså vara esoteriska och \"allmängiltiga\", men nog levde han och tog intryck av sinnevärlden, om än mest i termer av negationer.
Satsningen på Nietzsches samlade skrifter i svensk översättning fortsätter alltså med hans Otidsenliga betraktelser (här ingår bland annat texten \"Schopenhauer som uppfostrare\", som brukar betecknas som den bästa introduktionen till Nietzsches tänkande), jämte ett antal efterlämnade skrifter från samma period. Nå, vad är det då som är så otidsenligt med dessa betraktelser? Ja, att under den nationella historieskrivningens mest stolta period döma ut den historiska bildningen som en defekt, brist och förtärande feber uppfattades säkert som barbariskt i övermått av hans samtid. Vi behöver historien, förtydligade Nietzsche, \"till liv och till gärning\", och inte för att \"bekvämt vända oss bort från liv och gärning\". Här känner man igen den Nietzsche som senare skulle komma att förakta \"det lärda skenet\" och det bornerade vetandet, och som gjorde det uppfordrande idealet att på djupet \"leva sin filosofi\" till sin lösen. I så måtto är han ännu en läromästare för alla kritiker av framgångsoptimism och flåsig positivism. Kanske inte någon särskilt lycklig läromästare, men åtminstone en som kan göra anspråk på något slags sanning rörande det högmodiga djuret människan.

Redan i dessa tidiga skrifter går han således till angrepp mot hela den västerländska civilisationens kultur. För honom betyder kultur att växa och verka avsides, långt från alla bildningsanstalter och uppfostringsprinciper och det förvridna \"uggleallvar\" som genomsyrar den lärda världen. Och sin vana trogen ställer han \"tv å årtusendens onatur och människostympning\" mot de gamla grekernas \"levande vishet\", \"förfärande öppenhet\" och \"enhetliga stil i sina liv\", kort sagt allt sådant han saknar i sin egen samtid. Därför ville Nietzsche heller aldrig tillhöra något annat än sig själv, utan ensam föra kampen mot affekterna och begären. Av just de skälen är han inte bara en ytterligt fängslande tänkare, utan också en omöjlig individ ett slags förkroppsligad idé, en urbegreppens gordiska knut, lika nödvändig för vår föreställningsvärld som orimlig för våra drömmar om en bättre människa. Därför är man alltid också en tillfällig besökare i det rike där den ende invånaren heter Friedrich Nietzsche.









Mer läsning

Annons