Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nietzsche, Steiner och Jesus männen i Södergrans liv

/

BOK Jan Häll: Vägen till landet som icke är. En essäom Edith Södergran och Rudolf Steiner. Atlantis

Annons
Edith Södergran är den största förnyaren av modern svensk lyrik. En fritt flygande fågel som inte går att spetsa på en nål. Idé - och lärdomshistorikern Jan Häll har nu utkommit med Vägen till landet som icke är (Atlantis). En balanserad och kunskapsrik framställning om Edith Södergrans liv och diktning, med tonvikten lagd på hennes komplicerade bindning till antroposofins grundare Rudolf Steiner. Jan Häll beaktar varje skiftning i hennes temperament med fritt flytande uppmärksamhet, för att nu använda ett välkänt uttryck av Freud.
I den tidiga diktningen och i det biografiska materialet har naturen ett obetingat sanningsvärde. Till skillnad från svekfulla människor är naturen frisk och obefläckad. Edith strövar ut och \"talar sakta med de fångna träden / och tröstar dem ibland\". Hon betraktar träden från deras synvinkel. Och när hon talar med sin katt så talar hon inte med katten utan med sin jämlike, konstaterar hennes så högt älskade väninna Hagar Olsson.
Edith företog sin livresa i sällskap med Nietzsche, Steiner och till sist Jesus. Men herrarna skördade bara delsegrar. Sedan förpassades de ut i periferin. Rätt vad det är gör de dock rentré! Kan hon då inte hålla fast vid en tydlig själs- och verklighetssyn? Varför denna ambivalens? Hos alla tre upptäckte hon den räddande och livgivande kreativitet som skänkte henne en egen dylik.
Jag kommer att tänka på Kristin Lavransdatter i vars själ kampen pågår ända fram till dödens dörr, då hon säger: Alle mine levedager lengtet jeg efter og gå den rette veien - og å gå mine egne villstier like fullt. Även Edith vet att hon varit en vrång och genstörtig tärna, ofta nog en ögontjänare i sina böner och otrogen i sitt hjärta, men trots allt har Gud behållit henne i sin tjänst. Och i valet mellan korset och rosen, den jordiska kärleken, väljer hon till slut korset. I alla fall om man får tro hennes moder som berättat att de sista ord Edith sade var: \"Jag går till Jesus, dit går vi alla!\"
Men i dödsbudet till Hagar säger modern också att Edith ville tro på reinkarnationen. Att hon dog som antroposof är dock för mycket sagt. Vad var det då i Steiners läror som attraherade henne så starkt? Edith var ju från början aggressivt antimetafysisk. Vänd dig bort från det transcendentala, sa hon till Hagar. Metafysik gör människan sjuk. Det hon ville var att väninnan skulle bejaka den nietzscheanska dionysiska livsbejakelsen.
Och så plötsligt får Hagar veta att \"Min sunda intima naturkänsla har fört mig till mystiken.\"
Det finns mycket gott att säga om antroposofins mest inflytelsrika gren, Waldorfpedagogiken. Så även om den biodynamiska odlingen. I övrigt är Steiners läror ett hopkok av förment vetenskap och lösa fantasier. Allt prat om eterkroppar, astralkroppar och den sjunkna kontinenten Atlantis är ren rappakalja. Det är också hans vidlyftiga resonemang om två föräldrapar, båda med namnen Josef och Maria, som fick var sitt Jesusbarn. En av dem var en reinkarnation av den forniranske religionsreformatorn Zarathustra. Den andre hade i ett tidigare liv varit Buddha. Originellt nog flyttade Buddha till Mars år 1604 för att frälsa de krigiska invånarna där. Steiner själv hade varit Michelangelo. Och August Strindberg? Han hade varit nymfoman i antikens Rom. Det skulle förklara nationalskaldens kvinnohat.
Edith hade väl från första början hellre levt i månljusets mysterium än i faktavärldens solljus som kan representeras av klockan och linjalen. Men detta att naturbetraktelserna kunde leda till andlig klarsyn var bestickande. Man lägger ett växtfrö framför sig och mediterar över det. Fröet gror och börjar utvecklas till en planta. Saften flödar genom stjälken. Blad efter blad slår ut. Blomkalken öppnas och ler mot solen. Vem är det man ser? Jo, sin egen dubbelgångare!
I den spegelvända komplementövningen mediterar man över den fullt utvecklade växten. Man ser för sig hur den vissnar och dör. Den försvinner in i det osynliga, men i det fördolda bildas nya frön.
Dessa övningar kan ge en föraning om att människan är odödlig, sa Steiner. Edith dyrkade hans porträtt - för att sedan kasta det ifrån sig med vämjelse. Han är nog en charlatan! Då kunde hon få ett nietzscheanskt återfall: \"Jag vilar i handlingen. (...) Jag är den som världen skall lyda. (...) Jag kommer aldrig att tvivla på att något som jag företager skall lyckas.\"
När en sådan raptus lagt sig kunde hon ropa: \"Kristus är ljuv, kysk, majestätisk, barn.\" Hagar menade nu att Edith växlat spår för gott. Borta var Nietzsche, och framför allt Steiner. Men där drog hon fel hund i örat. Som Jan Häll visar talar både Steiner och Kristus lika starkt till henne och hon plågas av att ekvationen inte går ihop. Hon vill ha en naturens filosofi, och den får hon av Steiner. Men hon vill också ha en naiv, renodlad känsloreligion och den kan bara evangeliet ge. Inte Steiner. Så ser dilemmat ut.
Edith dog 1924 av sin lungtuberkulos. Att hon ens passerade de trettio är förvånansvärt. Bland de efterlämnade pappren hittade modern hennes båda sista dikter \"Landet som icke är\" och \"Ankomst till Hades\". De utgavs postumt. Hon begravdes på den grekisk-ortodoxa kyrkogården i Raivola på Karelska näset. Vid jordfästningen närvarade ett trettiotal bekanta i byn. Efter akten bjöd modern på kaffe och vetebullar.
Jan Häll har med sin bok gjort en förnämlig insats för förståelsen av Edith Södergrans diktning. På väg hem? På väg bort? \"Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit - vägen till landet som icke är.\"

OLAV WISTRÖM

Mer läsning

Annons