Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu saknas bara en bra historia

Björn Gunnarsson ser Johanna Nilsson finna sin stil
BOK
Johanna Nilsson: De i utkanten älskande. Wahlström & Widstrand.

Annons
Härligt med författare som går vidare och utvecklas. Efter fyra romaner
med tämligen likartade teman och huvudpersoner - frusna och hämmade
anorektiska flickkvinnor som söker en väg att överleva - är det nu pang
på rödbetan som gäller för Johanna Nilsson. Hennes nya bok, De i
utkanten älskande, börjar med ett frustande frodigt samlag mellan en
somalisk kaféägare och hennes cancersjuke make. Efter en sådan inledning
måste man hålla tempot uppe, och det lyckas författaren med, mycket tack
vare att hon skapar ett för svenska samtidsromaner ovanligt rikt och
varierat persongalleri.
Här finns den transsexuella Stefan/Sofia med
förflutet inom den homofoba pingstkyrkan, en läkare med psykproblem, en
musiker med ett stigmatiserande kroppsligt handikapp, samt dottern till
inledningens kaféägarpar, vacker som en dag med modelldrömmar och
våldsbenägen pojkvän. Naturligtvis finns här också en smal och
känsloavkyld ung kvinna. Men här är hon för en gångs skull inget passivt
offer, utan en förslagen mästertjuv.
Alltsammans utspelar sig förstås i
Stockholms innerstad, så långt som till att byta miljö sträcker sig inte
Johanna Nilssons förnyarambitioner. Syftet med det närmast balzacska
eller dickenska persongalleriet är att gestalta storstadens paradoxala
frihet för anonyma avvikare, och dess samtidiga känslokyla gentemot
utanförstående. Alla romanpersonerna är missbrukare av ett eller annat
slag, sexmissbrukare, pillermissbrukare, eller bekräftelsejunkies. Sina
missbruk, eller sina något asociala beteendemönster, använder de för att
täcka över såren efter förluster och sorger. Allesammans är mycket
ensamma, och det är på deras ensamhet som den allvetande berättaren
framför allt fokuserar.
Med den otroligt tempofyllda och effektivt
händelsetäta berättarstil som Johanna Nilsson använder, blir det förstås
inte så mycket tid över för att fördjupa alla dessa gestalter och deras
respektive ensamheter, och inte heller till att fördjupa de relationer
som de ingår med varandra. Alltsammans blir ett slags förenklat
vem-tar-vem-spel, och upplösningens många försoningar och klargöranden
är visserligen inte entydigt lyckosamma - några blir lyckliga, några
mycket olyckliga - men de kommer för hastigt på och avslutar romanen för
stressigt och abrupt.
Romanen är som ett väldigt avstamp, en kraftfull
ansats inför större uppgifter, men den förblir inte mycket mer än så.
Johanna Nilsson har hittat sin stil. Nu ska hon bara hitta en riktigt
bra historia att berätta också, en historia som räcker längre.

Mer läsning

Annons