Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu vi sjunga om maten rara – ålderdomligt språkbruk i juletid

Ingen dager synes än, stjärnorna på himmelen de blänka. När Lucia, tomten och Jesusbarnet nalkas sjunger vi på gamla tiders skriftspråk. Och värst i klassen är Staffan.

Annons

På femåringens förskola har de redan övat Luciasånger i flera veckor. Natten går tunga fjät är förstås utkonkurrerad av dagisvarianten Ute är mörkt och kallt. Ändå finns gott om tillfällen till kortslutning i de små hjärnorna.

– Maten rara! Visst är det jättekonstigt? säger sonen när vi cyklar hemåt en kväll.

”Snälla folket låtit maten rara, maten rara, stå på bordet åt en tomteskara, tomteskara." Så lyder tredje versen i Tomtarnas julnatt. Den och många andra julsånger är fina bevis på att det svenska språket är föränderligt.

För det första: adjektivet rara efter substantivet maten. En sådan ordföljd var helt normal i fornsvenskan fram till typ 1300-talets början, men rejält ålderdomlig i slutet av 1800-talet, då stycket skrevs. Låtskrivaren lät rim och flyt styra, och fick samtidigt en gammaldags klang.

För det andra: Kan mat vara rar? Rara kallar vi beskedliga barn och möjligen snälla åldringar. Men rar har tidigare även kunnat betyda sällsynt, ovanlig, besynnerlig, värdefull och utsökt. Jämför med engelskans och franskans rare, tyskans och rumänskans rar, spanskans och portugisiskans raro! Tomtarna tyckte nog att maten var utsökt, en riktig raritet.

En annan gammalmodighet som utmärker julsångerna är de pluralböjda verben. Alltså verb som har en viss ändelse för att det är flera som gör något.

Vi komma, vi komma från pepparkakeland. En liten tid vi leva här med mycket möda och stort besvär. Alla ögon då stråla som bäst, och stjärnorna tindra som mest. Nu äro vi hitkomna så näst före jul. Två de voro röda.

En sådan verbböjning har säkert några av er tragglat i småskolan. Det var nämligen först på 1940-talet som pluralformerna avskaffades i svensk skrift. Ganska väntat alltså att vi hittar dem i äldre sånger.

Rekord i ålderdomligt språkbruk tar nog ändå denna Staffansvisa:

”Staffan var en stalledräng,

vi tackom nu så gärna,

han vattnar sina fålar fem,

allt för den ljusa stjärna.

Ingen dager synes än,

stjärnorna på himmelen de blänka."

Verbformen tackom försvann redan på 1400-talet. Fålar kallar vi numera hästar, unghästar eller föl. Fålar fem är ännu ett exempel på den ordföljd som försvann på 1300-talet. Den ljusa stjärna blir med dagens grammatik den ljusa stjärnan. Dager i stället för dag är också en fornsvensk rest. Och så ett pluralböjt blänka som slutkläm.

Språket vittnar om Staffansvisornas månghundraåriga historia. Olika varianter sjöngs länge på annandagen, då unga män gick eller red runt bland gårdarna. De sjöng och tiggde mat och dricka. Själva Staffan var dock knappast stalledräng, men det är en annan historia.

Mer läsning

Annons