Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ny front mot rasismen

Sven Lindqvist Terra nullius Bonniers

Annons
Med Terra nullius en resa genom ingens land öppnar Sven Lindqvist en ny front i sin kamp mot rasismen och det på en annan kontinent, Australien. Samtidigt är han tillbaka i öknen, denna gång för att skriva om övergreppen mot den australiska urbefolkningen, aboriginerna.
Boken består av 111 avsnitt. De kan verka rätt godtyckligt sammanlagda; nummer 11 handlar t ex om ånger, 12 om en söndersupen stad där själva \"grundvattnet tycks bestå av alkohol\", 13 om den blommande öknen, 14 om känguruns listiga familjeplanering och 15 om geologin; den \"jäktar inte\".
Det gör inte Lindqvist heller. Han reser lugnt och sansat och efter en noggrant fastställd färdplan ungefär som i Utrota varenda jävel, då han var i Afrika. Här rapporterar han om plutoniumskadade områden, gamla gruvorter och diverse fascistoida interneringsläger, han gör ett par stopp för att berätta om massakrer, dödligt farliga barnarbeten, markstölder, tvångsförflyttningar och sexuellt slaveri.
Redan tidigt skymtar en avgörande fråga: hur ska vi själva förhålla oss till de förbrytelser och övergrepp som begicks i det förflutna?
Han redogör bland annat för hur man försökte avla bort aboriginerna. De ljushyllta barn som då föddes och som alltså hade vita män som fäder, togs från familjen och mödrarna och sattes i särskilda läger. Det handlar sammanlagt om 100 000 bortrövade barn!
Men framför allt utsattes aboriginerna för ett folkmord långt innan det ordet var uppfunnet. Det här är ingalunda okänt, men man överraskas ändå av omfattningen.
Han berättar om alla dessa övergrepp men möter inte och samtalar inte med en enda aborigin. Det tycker jag är egendomligt. Det är egentligen min enda invändning mot boken. Nu blir det Lindqvist som företräder dem de får inte företräda sig själva.
Det som i ett slag förbättrade aboriginernas villkor var radion, teven, kassetterna och elektronikindustrin. Därefter kunde man enkelt och snabbt förmedla kunskaper om aboriginernas särart. Särskilt konsten blev världsberömd och ur den berömmelsen föddes också efter hand respekt för deras kultur och identitet.
Han skriver som alltid väl, hans text är glasklar, sinnlig, besk och avslipad, och han kallmurar effektivt ihop de olika avsnitten. Han har ett alldeles eget bokligt patent, en mix av reportage, research, reseskildring, pedagogik, litterär gestaltning och historieskrivning. Samtidigt är Terra nullius en pamflett; avsikten är ju att spika fast dem som begått de otaliga övergreppen. Och under läsningen blir det allt tydligare att Sven Lindqvist är den store upplysningsmannen i vår moderna litteratur.
Till slut befinner vi oss i bokens innersta rum. Vi i västerlandet bär alla på en kollektiv skuld, menar Lindqvist, och borde be om förlåtelse för alla historiska övergrepp. Kanske borde vi också betala skadestånd till de drabbade och deras efterlevande. Men bara de svarta i Brasilien kräver 6 000 miljarder dollar i ersättning för att deras förfäder förslavades.
Jag minns att Lindqvist var inne på samma fråga i sin grävbok. Resultatet av utsugningen finns kvar, påpekade han redan då, 1978. Den finns som penningmakt och aktiekapital hos enskilda och företag. Nu vidgar han det resonemanget. En försoningspolitik som riktas mot de diskriminerade folken skulle kanske kunna åstadkomma en ny \"global omfördelningspolitik\", en annan världsordning, antyder Lindqvist.

Mer läsning

Annons