Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ögats konst blev åter örats

Poesi för Fröken Julie Torsdagssoppa hos Teater Västernorrland Sveateatern Medverkande: Iso Porovic, Sandra Huldt, Patrik Källström Sveabalkongen har blivit Sundsvalls nya teaterkafé; mysig, intim och lätt att slinka in på om man ändå är i stan.

Annons
Och det är ju lunchätarna. Att lunchpublik är betydligt lättare att locka än den som en gång kommit hem från jobbet är välkänt och bekräftades även vid denna välbesökta torsdagssoppa.
Lunchföreställningarnas idé, måltid plus kortare dos kultur, tycks dessutom tåla ganska massiv själslig föda, så länge maten är lättsmält. Diktläsning som estradkonst förknippas väl mest med början av förra seklet. Sedan ökade kraven på scenisk action, och en konstart ämnad för örat gled alltmer över till att bli en för ögat; en social sysselsättning blev en solitär.
Men när Iso Porovic och Sandra Huldt drog igång, inspirerade av kärleksådran i sin just nu huvudsakliga syssesättning Fröken Julie, påmindes man om att det är så här poesi ska avnjutas. När den serveras ord för ord, med den rytm, melodi och känsla som bara en uppläsare och i synnerhet en god skådespelare kan förmedla, får dikten tilbaka de dimensioner som skalades av när den inte längre uttolkades; när den blev tystläst konst i stället för högläst.
Edith Södergrahn, Harriet Löwenhjelm, Bibelns Höga Visa, de båda skådespelarna och förstås August Strindberg själv hade lämnat bidrag till poesistunden, som spände från glödande kärlek till uttryck för sorg, livsleda och ensamhet. Vid sidan av ordens musik svävade ofta även den ordlösa, ett bidrag från den lika diskrete som skicklige och fantasifulle multimusikanten Patrik Källström från Sundsvalls Kammarorkester.
Sandra Huldt bjöd också på en del sånginslag. Någon sångare är hon inte; föreställningen var ordets och det var hennes såväl som Iso Porovics dikttolkning som fick tiden och soppskedarna att stå stilla. Med röster som växlade mellan mjukt och hårt, stilla och våldsamt, intensivt och vilsamt gjorde de klart att uppläsningen som estradkonst säkert kan se fram emot en renässans under lunchföreställningarnas lyckosamma flagg.
Om publiken försiktigt äter soppa till dikten eller inte har ju ingen avgörande betydelse.

Mer läsning

Annons