Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ögonblick som blir ett liv

/

BOK Antonio Tabucchi: Tristano dör. Översättning från italienska: Viveca Melander. Wahlström & Widstrand

Annons
Den italienske författaren Antonio Tabucchi har beskrivits som en författare av allvarlig politisk underhållning. Det kan gälla för hans första på svenska från 1996, Påstår Pereira, en genial liten roman om civilkurage och självaktning, och även för uppföljaren Damasceno Monteiros förlorade huvud, en spännande deckarpastisch om rättssystemets förhållande till rättvisa. Men från och med nästa, miniatyren Indisk nocturne, börjar Tabucchi bli mer privat och introvert. Där reser en man runt i ett främmande och gäckande Indien på jakt efter något eller någon - kanske sig själv. Den är flytande och privat, och intressant som formexperiment.

I hans fjärde roman på svenska, Det är snart för sent, staplas fraser, miljöer och situationer huller om buller, och läsaren får ingen hjälp att ordna upp oredan. Jag förstår snart att det är en medveten estetik, ett genomfört försök att likna livet mer än den konventionella epiken. Ett citat är talande: \"...vissa saker följer ingen logik, eller åtminstone ingen logik som är begriplig för oss som alltid söker [...] orsak verkan, orsak verkan bara för att ge en mening åt det som är meningslöst.\" Men kaoset av intryck blir mest tröttsamt. Jag får ingen lust att försöka förstå en textmassa som så blankt struntar i sin verkliga adressat, bokens läsare. Därav mitt avvisande omdöme, \"läst men ej förstått\".

I mycket gäller detsamma för Tabucchis nya roman Tristano dör, som ändå lyckas engagera mig mer.

Tristano är bokens berättare. Han berättar sitt liv för författaren till en tidigare roman om Tristano (och kanske även denna?), medan han ligger och äts upp av kallbrand. Eftersom livet enligt berättaren inte är något flöde utan en mängd bestämda ögonblick, eftersom det inte tilldrar sig i alfabetisk ordning utan poppar upp lite här och där, ligger Tristano och berättar minnen, drömmar, minnen av drömmar och drömmar av minnen, sporadiskt, associativt, nostalgiskt, resignerat, ofta under inflytande av morfin. En bestämd och avgörande tilldragelse i det förgångna poppar upp särskilt ofta, men på skiftande sätt. Det är när den för fascisterna stridande Tristano skjuter en allierad tysk soldat i Grekland, och blir till en hjälte när han väljer att följa sin egen rättskänsla.

De enskilda fragmenten är ofta hisnande vackra och ödesmättade, men även denna texten saknar medvetet en struktur, vilket gör den påfrestande att läsa. Som läsare behöver man en stark egen läsmotor, texten tillhandahåller ingen. Fragmenten stagas dock hjälpligt upp av inskjutna filosofiska konklusioner. Tristano försöker lära författaren, och läsaren, att klockans tid inte håller jämna steg med livets, och att det goda nu har segrat över det onda, \"bortsett från att det finns lite för mycket ont i det där goda, och lite för mycket som är ofullkomligt i den där sanningen.\" Genom hela romanen flyger en stackars spyfluga mot en spegel en bild av Tristanos fåfänga försök att bli fri genom att skåda bakåt?

Antonio Tabucchi är en hyperintelligent författare som envisas med att vilja använda hela sin intelligens. Det kan verka i överkant krävande på en otålig eller mindre intelligent? läsare.

Hur sammanfattar man en sådan bok? Hur sammanfattar man ett liv? Det kan man inte, och det är just det som denna bok påvisar, lika poetiskt som frustrerande. Annorlunda uttryckt: Boken är svårbegriplig, och fascinerande som livet självt.


Mer läsning

Annons