Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ojämn roman om åldrande

BOK
Terezza Azzopardi: Glöm mig inte. Översättning: Ylva Spångberg. Forum.

Annons
Den mest berömda roman som arrangerar tiden enligt ett zicksack-mönster bör
vara Marcel Prousts mästerverk "På spaning efter den tid som flytt". Denna
kompositionsprincip har sedan dess utgjort modell för mängder av författare,
som skrivit på temat minne i allmänhet och minnets subjektiva natur i
synnerhet. Engelskan Trezza Azzopardi - hennes härkomst är maltesisk
använder sig av detta arrangemang av tiden i "Glöm mig inte". Men medan
Prousts huvudperson, hans namne Marcel, lyckades skapa ett mycket väl
strukturerat helt av sina minnen, så är situationen värre för Azzopardis
huvudperson.

Förutom ovan nämnda teman handlar "Glöm mig inte" till stor del om
splittring. Huvudpersonen har begåvats med inte mindre än tre namn. När vi
först möter henne lever hon som åldrande bag lady i ett övergivet hus, men
strax kastas vi bakåt i tiden, till England före andra världskriget. Ett
storgräl utbryter då berättarjaget ska döpas. Hennes far har bestämt sig för
Patsy, medan morfadern envist propsar på att hon skall heta Lillian. Det får
bli Patsy, fram till dess att morfadern över tar vårdnaden om henne. Hon
kommer sedermera att få ytterligare ett namn, Winnie.

Den ena efter andra personen överger Patsy, Lillian och Winnie. Hennes brist
på identitet, oförmågan och oviljan att minnas, förstärks helt uppenbart av
hennes erfarenheter. Azzopardi gestaltar denna brist med hjälp av en arsenal
med symboler för och bilder av splittring, krossat glas, porslin och
speglar. Ibland känns det motiverat, men oftast blir uppsåtet allt för
tydligt.

Till råga på allt är Patsys mor allvarligt psykiskt sjuk, psykotisk och
djupt deprimerad. Den helt unga flickan gör sitt bästa för att hjälpa sin
mor. Hon ber sin aftonbön och jagar moderns hjärnspöken i tron att de
faktiskt existerar. Hela Patsys tillvaro är kaotisk. Den åldrande Winnie har
förträngt sitt förflutna - en läpparnas bekännelse eftersom hon ju faktiskt
berättar sin tragiska historia - och riktar inte tankarna framåt. Hon
försöker hålla sig varm och skaffa sig något att äta. En natt blir hon
emellertid bestulen, men jakten på tjuven förvandlas istället till en jakt
på det förflutna.

"Glöm mig inte" skulle ha kunnat bli en riktigt gripande roman om åldrande,
psykisk sjukdom och förträngda minnen av en traumatisk barndom. Om det inte
vore för en rad saker. De litterära klichéerna är legio. Det är som om
Azzopardi krampaktigt har försökt skriva en roman som motsvarar
förväntningarna efter kritikerrosade debuten "Gömstället". Handlingen blir
vag redan strax efter inledningen. Sammantaget är det en mycket ojämn roman,
början och en ganska stor del av de senare partierna är avgjort bäst. Resten
vill man helst glömma.

Mer läsning

Annons