Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Olika sätt att läsa

Erik Bjerck Hagen: Vad är litteraturvetenskap? Översättning: Margareta Brogren.
Natur och Kultur

Annons
"Skönlitteratur kan man läsa autonomt eller heteronomt", skriver norrmannen Erik Bjerck Hagen i sin lilla handbok Vad är litteraturvetenskap? Den autonoma läsningen innebär att vi håller oss till texten och inte sneglar mot författaren, samhället, andra verk, den politiska omvärlden eller andra yttre faktorer när vi tolkar det vi läser. Läsningen blir alltså en intern historia där texten själv får ge svar på alla de frågor den reser.

Vid en heterogen läsning är man också intresserad av "textens externa referenser"; då får läsaren hämta upplysningar från annat håll om det som nämns i verket, om personer, förhållanden, samtid, problem, författaren själv osv. Man måste kort sagt kartlägga den verklighet som texten beskriver eller berättar om med hjälp av annat material. Enkelt uttryckt är det förstås verket som bestämmer vilken läsart som är fruktbarast.

De amerikanska nykritikerna som dominerade den litterära scenen från 1930-tal till 1960-tal var radikalt autonomt inriktade och lanserade närläsningen som princip; för den borne nykritikern kunde författaren lika gärna vara okänd. Nykritikerna fick sina efterföljare på 70-talet och 80-talet då de så kallade dekonstruktörerna lika starkt betonade närläsningens betydelse men de var språkkritiker och jagade framför allt motsägelser och mångtydigheter i texterna.

Ovanstående är kanske inte riktigt i linje med Hagens ord men han uttrycker sig så förbaskat krångligt att jag inte gärna vill referera hans akademiska svada, det bär emot. Samtidigt är jag inte alldeles rättvis för Hagen är också välformulerad, pedagogisk och känslig och själv en duktig närläsare. Men han agerar på en arena som väl delvis är stängd för den vanliga publiken, det är i alla fall ohyggligt svårt att ta sig förbi de där verbala vändkorsen och jag trodde att han skulle anstränga sig mer för att plocka ner dem.

Hagen diskuterar också författarens relation till läsaren och hur författaren förhåller sig till berättarjaget eller diktjaget. Han är grundligt inläst, bred, konkret och övertygande och på det begränsade utrymmet dyker han ändå ofta oväntat djupt.

Det intrycket har jag länge. Men Vad är litteraturvetenskap? är en sådan bok där man som läsare bit för bit trycks ut i marginalen. Det beror just på att man hela tiden möter nya termer; det framstår till slut som författarens huvudsakliga uppgift att introducera och tillämpa en oändlig mängd litteraturvetenskapliga begrepp.

Hagens tanke är annars att med hjälp av fem stora ämnen (det litterära verket, det läsande jaget, tolkningen, den skildrade verkligheten och textens kvalitet) belysa allt väsentligt som litteraturvetenskapen tar sig an. Och även om Hagen försöker skrida fram lättsamt och vårdat blir alltså det mer och mer av begreppsexercis och åtminstone jag förvandlas efter hand till en rekryt i en armé jag inte hade tänkt mig att marschera med.

Emellanåt blir det också väldigt abstrakt. Det litterära verket är ett "heterogent fält, öppet för sin tids och sin kulturs cirkulation av social energi", heter det t ex om den så kallade nyhistoricismen. Vad ryms inte i ett sådant citat?

Sedan refererar Hagen tre skarpsinniga analyser av Kung Lear; det handlar om Blooms tematiska genomlysning, Adelmans feministiska närläsning och Cavells analys av kung Lears inre person. Men där är formatet för litet, genomgången blir för stympad och summarisk.

Vad utmärker då en god litteraturkritiker, frågar sig Hagen avslutningsvis och citerar upplysningsfilosofen David Hume som menar att en ideal kritiker ska ha "ett starkt omdöme, förenat med förfinad känsla, förstärkt av övning, fullkomnat genom jämförelser och befriat från alla fördomar".


Mer läsning

Annons