Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om Europa – mest Tyskland

BOK Björn Sandmark: Vägen till Mitteleuropa. Stakabokförlag

Annons
Att Tyskland är det centrala landet i Europa, inte bara geografiskt, är tyvärr ett undangömt faktum för de flesta svenskar. Tyskland har med sina 80 miljoner invånare den största ekonomin i EU. När det går grus i det tyska maskineriet, sedan flera år ekonomiskt och nu också politiskt, då påverkas vi i andra EU-länder.
Tyskspråkig litteratur och kultur har inte samma direkta inverkan men har en minst lika undanskymd position i svensk debatt. Detta trots att två av de senaste fem årens nobelpristagare skriver på tyska: Günther Grass och Elfriede Jelinek.
Därför är det en nyttig väckarklocka när kritikern och Tysklandskännaren Björn Sandmark ger ut Vägen till Mitteleuropa, en samling artiklar från senare år. Nästan bara om Tyskland, med några få men inte alltför märkliga avstickare till Ungern och Tjeckien.
Tyskland är Sandmarks terräng, det är uppenbart. Det genomgående temat är, som det måste bli i artiklar om samtida tysk kultur och samhällsdebatt, frågan om skuld och ansvar. Den frågan ligger som en underton och ibland helt centralt i mycket som skrivits efter andra världskriget.
Tyskar måste alltid lära sig att leva med sitt historiska förflutna, återkommer Sandmark till. Och det gäller inte bara nazismen utan också de dryga fyrtio åren av realsocialism i det forna DDR. Det arv som alltjämt obearbetat lever bland många i östra Tyskland.
Björn Sandmark låter läsaren träffa en rad av de yngre författarna från öst som Jana Hensel med Zonenkinder, Claudia Rush (Meine freie deutsche Jugend) eller Ingo Schulze (Single storys). Han gillar att intervjua och samtala, man kommer författarna nära. Men ingenstans hos dessa unga hittar han den stora romanen om återföreningen.
I stället pekar han på de äldre som Peter Schneider och förstås främst Günther Grass som med Mitt århundrade skapade en stor roman om hela den extrema tyska 1900-talshistorien.
I synen på nazismens våldsvälde kan man, menar Sandmark med stöd hos forskaren Jan Selling, urskilja tre skeden i tysk samhälls- och kulturdebatt. Årtiondena efter 1945 dominerade Theo Adornos tankar om en kollektiv skuld, sen följde en slags normalisering när Helmut Kohl fick makten 1982. Försona, inte förtiga men heller inte låta sig helt uppfyllas av skulden.
Ett tredje skede kom 1998 när efterkrigsgenerationen genom Gerhard Schröder fick makten. Tyskland kunde uppträda naturligt som en europeisk stormakt men behöll insikten om sitt historiska arv. Dessa politiska skiften fick följder i samhällsdebatten.
Vändningen under Kohl öppnade för den stora historikerstriden då några historiker med Ernst Nolte i spetsen ville relativisera den tyska skulden. Sovjetiska Gulag kom ju före Auschwitz... Mot dem ställde Jürgen Habermas i Adornos efterföljd bilden av det helt unika i Förintelsen och därmed tyskarnas kollektiva skuld.
På senare år har det kommit en ny våg av omprövningar. Inte bara judarna led utan också tyskarna själva. Tolv miljoner tyskar fördrevs ofta brutalt från gamla tyska områden i öster, många dukade under när de allierade terrorbombade städerna (men i Dresden, nyss uppmärksammat när den gamla Frauenkirche återinvigdes, dödades ca 35 000 människor; de långt högre siffrorna bygger på Goebbels propaganda).
En av de främsta författarna som har tagit upp detta tema, Martin Walser, får läsaren möta i en frän intervju. Sandmarks slutsats är att dessa revisionister blandar samman orsak och verkan, vem som var offer och vem som var förövare. Så går också debatten i Tyskland just nu om det återuppväckta förslaget att bygga ett \"Centrum för de fördrivna\" i Berlin. Ett slags motvikt mot det stora Förintelsemonumentet, menar några.
Det tyska förflutna dör inte. Det diskuteras, granskas, prövas och omprövas. Omvärlden ska vara tacksam för det. När tystnad och tigande råder växer reaktionära tendenser, som i forna DDR. Kanske inleds nu ett nytt skede av integration när de två stora partierna går i koalition, båda ledda av forna östtyskar, Ossis.







Mer läsning

Annons