Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ombytta roller i Rubin Drangers Askungen

I två tecknade romaner har Joanna Rubin Dranger beskrivit prestationsångest och relationsproblem i en tid då en kvinna förväntas vara både vd och våp.
I sin nya bok tar hon strypgrepp på den ultimata kvinnodockan - Disneys Askungen.

Annons
Det finns något diamanthårt över Joanna Rubin Dranger, en analytisk iskyla i ögonen. Blicken och kläderna - vit skjorta, svart sammetsväst och matchande slips - för tankarna till en gammaldags vetenskapsman.
Samtidigt berättar hon med barnslig förtjusning om hur hon handmålat och sytt vadderade dockor av figurerna ur "Askungens syster" som ska hänga i ett bokhandelsfönster ("jag kan inte sy så jag är väldigt stolt").
I den senare boken finns en bild av en liten figur i ett stort svart rum och en pil med texten "världens objektivt sett sämsta människa". Det är kanske inte så konstigt att Joanna Rubin Dranger får många frågor av typen "hur mår du egentligen?".
Det har varit väldigt besvärligt - sammanblandningen mellan mig som person och böckerna. Det blir så reducerande att inte se det politiskt. Det är inget fel att göra något som bygger på ens eget liv, men det blir så tråkigt när det stannar vid det och inte kommer vidare.
För politisk är hon. "Fröken Livrädd" och "Fröken Märkvärdig" hade ett tydligt feministiskt patos, men i nya "Askungens syster" går hon ett steg längre. De sex berättelserna skildrar olika aspekter av kön och makt. I tre av dem omtolkar hon berättelsen om Askungen.
Sagan finns i olika versioner över hela världen och jag upptäckte att Grimmtexten är ganska feministisk. Men den version jag läste var illustrerad med väldigt typiska bilder av Askungen där hon är lång och blond och har midjelångt hår och bara står och ser ljuv ut på alla bilderna.
Idén till berättelserna om Askungen kom från minnet av att läsa Disneys barnboksversion. Sjuåriga Joanna upptäckte att hon inte identifierade sig med den älskliga och ständigt självuppoffrande Askungen utan de avundsjuka och storfotade styvsystrarna. Numera tycker hon att Disneys Askungen är djupt dubbelmoralisk.
Sagans sensmoral är densamma i nästan alla versioner - den oansenliga visar sig vara den värdefulla, i jämförelse med de elaka, fåfänga och - ofta - vackra systrarna. Den är en kritik av allt som är ytligt - det som ser vackert och tilltalade ut på ytan kan vara ruttet inuti.
Askungen i Disneyversionen är en person som absolut inte strider för sig själv, hon går bara med på allting. Disney har tagit sagan och behållit sensmoralen "det är fult att vara fåfäng" samtidigt som det är fult att vara ful. Man ska vara född vacker. Och det tycker jag är absurt - en berättelse som fördömer ytlighet trots att den är så genomytlig.
Huvudpersonerna i "Askungens syster" avviker från det traditionella skönhetsidealet, de är punktjejer med små bröst eller rundade 30-åringar med svårtämjt hår.
Det finns en oskriven lag att ju smalare man är desto vackrare är det. Eftersom det är så modeller ser ut finns det ett kollektiv medvetenhet om att det är lite finare - då har man övervunnit något. Men när jag höll på med berättelsen såg jag folk med nya ögon. Askungen jobbade på vårt Seven-Eleven. Nu kan jag ångra att jag inte gjorde henne ännu rundare.





-

Faktarutor:

Fakta/Joanna Rubin Dranger

Fullständigt namn: Anna Joanna Rubin Dranger.
Född: Den 1 mars 1970.
Bor: I Stockholms innerstad.
Familj: Barn och man.

Mer läsning

Annons