Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Opera: Den makabra historien om paret Rausing - en berättelse om stor kärlek

/

Piteå Kammaropera: Stilla min eld
Musik: Nicolai Dunger och Fredrik Högberg
Libretto: Kerstin Gezelius och Alexander Onofri
Regi: Kristofer Steen
Scenografi och ljus: Linus Fellbom
Sångare: Linus Börjesson, Annie Fredriksson, Wiktor Sundqvist, Teresia Bokor och Mette af Klint
Norrbotten NEO under Anna-Maria Helsing
Sundsvalls Teater, torsdag

Annons

Kärleken och döden, och kampen mellan dem, är operans drivkrafter och bas.

Att göra opera om historien om Hans och Eva Rausing faller sig därför som ett gott val. De var två klassiska revoltörer som gjorde uppror mot sina välbärgade familjers traditioner och kvävande krav på avkomman på det tydligaste sättet av alla: de valde samhällets skuggsida, drogerna. Eva är det enda goda i livet som Hans har kunnat skaffa sig av egen kraft. Bara hon kan till fullo dela hans liv och förstå honom; bara de två kan stilla varandras eld. Och när hon dör av en överdos kan han inte skiljas från henne. Efter två månader avslöjas liket i sovrummet.

I medierapporteringen framkom förstås enbart det makabra, missbruket, misären. Kristofer Steen har haft som mål att främst skildra den starka kärleken som fick sådana konsekvenser. Och det gör han. Det bara strålar passion om Evas och Hans kärlek.

Lägg därtill att fem synnerligen goda sångare, tillsammans med Norrbotten NEO:s skickliga musiker, med lätthet återger den komplexa musiken. Som stjärnskottet Wiktor Sundqvist i rollen som droghandlaren Gurung, eller Linus Börjesson som gör Hans Rausing fattbar - förfallet av personligheten, kastandet mellan olika sinnestillstånd, bindningen vid Eva. Och med Annie Fredrikssons varma och starka mezzo blir Eva direkt operans känslomässiga nav. Men en textmaskin hade behövts. Det är inte lätt för sångare att texta så tydligt och nu missade vi en hel del text som säkert hade varit både betydelsebärande och vacker.

Musiken är livlig, ofta rentav munter; den skuggar så exakt de växlande stämningarna på scenen att den nästan blir ett extra talspråk. Här finns allt från nöjesfält till katastrof och gripande möten burna av stilla arior. Men allt vilar mot en dov bakgrund, kraftigt förstärkt av det svarta sceneriet och ljussättningen, som endast vid några tillfällen avviker från att ge ett ganska dystert intryck. Kanske kunde man eldat på lite mindre med svärtan och låtit fler strimmor av ljus glimta fram, främst i sceneriet. Större kontraster, särskilt i första akten, hade gett publiken en bättre guide till personer och känsloväxlingar.

Efter paus blev skillnaderna, främst i musiken, tydligare; dess skönhet fick större plats och här kom några riktigt gripande scener, som när Hans undrar hur han ska kunna lämna henne i jorden, eller då hushållerskan menar att han inte behöver frukta helvetet för sitt brott: där har han redan varit.

En så stor kärlek skidras bäst med sång och musik. Kanske är det rentav det enda sättet.

Läs mer om operan: Världspremiär för Fredrik Högberg

Läs mer om norrländsk opera: Sprakande scensikt överdåd

Mer läsning

Annons