Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Operakonstens dubbla tyngd

Annons
Normalt bevistar jag operapremiärer på plats - som recensent. Premiären på 2 x Ravel på Kungliga Operan begick jag som insnöad vid direktsänd radio hemmavid, besviken och sur.
Maurice Ravel (1875-1937) var fransman med baskiskt påbrå och smått "spanskofil". Hans entimmes enaktare "Spanska timmen" handlar inte om Fröken Ur utan om en nymfoman till urmakarhustru, för vilken älskarna står i rad när maken är ute för att dra upp stadens klockor.
En smått töntig buffa á la impressionism i Debussys grannskap. "Spanska timmen" är repertoarverk på världens operascener. Den här gången tyckte jag plötsligt att verket är en fadd produkt. Varken orkestern, gärstdirigenten Jaques Delacote eller solisterna med Ann-Sofie von Otter i spetsen som urmakarhustrun gav den här gången klang åt noterna.
Pastischerna i partituret drunknade - i mitt tycke just då - i kluster, och inte ens slutensemblen med försoning och pragmatism som tema försonade mig med librettisten Franc Nohain och Ravels musik.
Det andra verket denna kväll var enaktaren "barnet och spökerierna", som också är den andra operan Ravel över huvud taget har komponerat. Pojken (Susanne Végh) struntar i sina läxor och får som straff att sitta i sitt rum. Han svarar med att gå bärsärkargång, plågar sin ekorre, river sönder böcker och välter möbler.
Men med insikten hos gossen får föremålen sceniskt liv. Grymheter blir ovärdig hämnd och till slut ropar gossen på mamma. Alltså även här happy end. Jag hade aldrig varken sett eller hört denna kortopera förut. Ingen förlust, tänkte jag vid radion.
Men jag hade nog fel. Colettes berättelse i Ravels musikprakt är värd ett bättre öde än min sågning vid åhörandet. Det väckte de här rekflektionerna.
Richard Strauss sista opera, "Capriccio", tillkommen nästan eremitiskt under brinnande världskrig på 1940-talet, handlar om vad som är viktigast för en opera: text eller musik. Svaret är både och, den konstnärliga syntesen.
Men även det visuella, synintrycken, hör till en operaföreställning. Det glömde jag den där sura kvällen, men påmindes om det när jag sedan tog del av andras intryck som även sett parodin i den finurliga scentolkningen, sagomotivet, då ting får liv, i dröm och mardröm.
Ibland lär man sig på nytt vad opera är: ett allkonstverk där handling, musik och iscensättning är lika viktiga för helheten. Varför radio och inte tv? Helst live.

Mer läsning

Annons