Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Osminkad bild av kapitalismen

KRÖNIKA

Annons

Familjen Wallenberg är inte bara en familj, utan en dynasti vars verksamhet av välvilliga tolkare framställts som en kapitalism med mänskligt ansikte. Grundaren AO Wallenberg fick två söner som har sin givna plats i vårt lands historia – Knut och Marcus. Den senare var far till Jacob och Marcus den yngre, Dodde kallad, som i sin tur var pappa till Marc och Peter ”Pirre” Wallenberg. Barnkammarnamnen var vanliga i den tidens överklass då som nu.

Dessa mäktiga män har förlänats biografier, som väsentligen finansierats av Wallenbergsstiftelserna. Föga förvånande har dessa böcker blivit hagiografier, hyllningsskrifter. Nu har också Pirre förärats en bok som heter ”Den förlorade sonens återkomst”. Den är skriven av nestorn inom svensk ekonomijournalistik Roland Fagerfjäll. Han är förtjust i Pirre och skildrar en burdus man, som talar klarspråk.

Han var länge den förskjutne sonen, som under några decennier försörjer sig som säljare av Wallenbergägda Atlas Copcos produkter, bland annat i Sydafrika. Författaren och apartheidmotståndaren Per Wästberg berättar i en av sina minnesböcker om ett möte med Pirre. Denne pekar på ett svart man och säger lite undervisande till författaren att ”vi får inte glömma att dom nyss har klättrat nerför träden”.

Pirre kallas hem till Sverige när hans storebror Marc som är vd för Enskilda banken, en vacker novemberdag 1971 hade åkt ut till skogarna kring sjön Orlången i Huddinge och skjutit sig med sin älgstudsare. Fadern visar ingen sorg, i alla fall inte utåt

Man tror att Pirre nu ska träda in i den döde broderns ställe, men till allas förvåning utnämner fadern Volvochefen Pehr Gyllenhammar till kronprins. Men på sin dödsbädd ändrar sig Dodde. Blod är tjockare än vatten. Nu får Pirre makten. Han är inte lika fin i kanten, som sina företrädare, som gärna som brukade kalla sin egen verksamhet för ”landsgagnelig”. De ansåg sig arbeta med landets bästa för ögonen, inte för det simpla egenintresset. I Fagerfjälls bok får vi däremot möta en bufflig och skrytsam man, som inte döljer sina avsikter med vackra ord. Hans enda intresse är – profiten.

”Jag ville att Investor skulle tjäna pengar... Bankiraffärer kunde jag inget om. Men de pratade om trading och jag sa att trading måste man tjäna pengar på. Varsågod och sätt i gång. Jag sa till och med vilka summor jag förväntade mig... Först var jag inne på 10 miljoner i månaden, sedan när vi dragit ihop 100 miljoner det året undrade jag vad det var för fel med en miljon om dagen. I mina näsborrar luktade pengar gott.”

På många sätt är det befriande att en av Sverige mäktigaste finansmän skildras utan förskönande omskrivningar. Jag undrar om det verkligen var Fagerfjälls avsikt att ge en sådan osminkad bild av kapitalismen, men jag är tacksam över att han gjorde det.

Mer läsning

Annons