Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

P.S.

Annons
Löven har ännu inte börjat falla; tills vidare är det vänsterpartiet som avlövas. Vad som kommer att bli kvar av partiet kan mycket väl bli vad det en gång var, ett slags kommunistisk sekt. Åter till ursprunget alltså; kanske är det vad den uttalade kommunisten Ohly egentligen vill.
Det är förmodligen en sund utveckling. Allt sedan C H Hermansson tog över ledningen efter gamla kommunisten Hilding Hagberg har partiet uppträtt mer eller mindre förklätt. Hermansson gick hem i stugorna, som fått tv, med sin väna framtoning. Inte kunde någon tro honom om att gå Moskvaledningens ärenden. Med litet hjälp söderifrån, främst Italien, formade han ett slags eurokommunism, ej att förväxla med EU som partiet envist sagt nej till eftersom sympatierna legat mer öster- än västerut i Europa.
Efter Hermansson blev det den mer jordnäre Werner, till skillnad från sin företrädare grosshandlarson från Sundsvall sprungen ur arbetarklassen. Det var trots allt något rejält med Werner. Han var som kommunister brukat vara.
Svårare blev det med den slipade Schyman, ett politiskt kattdjur med minst nio politiska liv (varav ett väntar som feministisk partiledare). Gudrun Schyman är den politikersort som utan att blinka säger en sak och menar motsatsen, eller tvärtom. Ingen kan egentligen veta vad hon verkligen tycker, mer än att, för tillfället, allt är patriarkatets fel, liksom det en gång i hennes ungdom var kapitalets.
Och så stackars Lars Ohly. Med honom blev avbrottet markant. Han sade sig ärligt vara kommunist, något Gudrun Schyman aldrig skulle kommit på tanken att medge eftersom det inte längre var politiskt och opinionsmässigt gångbart. Så nu står den ärlige Ohly där allt ensammare, främst kvinnorna flyr hans omgivning.
Snart har han bara tröst att finna i Djurgårdens tabelläge.


Vilket tabelläget inte är något att trösta sundsval0lsbor med. Uppenbarligen ligger GIF så illa till att laget kan åka ur Allsvenskan. Så nu uppmanas hela Sundsvall sluta upp bakom ett lag som förlorar och förlorar.
Det kan bli en intressant framtid i Superettan, med några hundra på läktarna i den elegant ut- och ombyggda Idrottsparken. Det skedde utan ett uns av motstånd att jämföras med det folkliga muller som mötte planerna på ett scenhus. Men bygga om en fotbollsarena och riva en mer eller mindre minnesmärkt klassisk läktare görs utan att någon kan, vill, kanske inte ens vågar protestera.
Ty sporten är helig, en av vår tids religioner. Mot den protesterar ingen ostraffat.
Teater däremot kan man alltid protestera emot; ett teaterbygge väcker ofelbart starka reaktioner. Eller kultur i allmänhet. Det kan gå så långt som i Timrå där Midlanda konsthall blev ansvarig för kommunens usla ekonomi och förklaring till allt från neddragningar i hemtjänsten till hål i asfalten.
Nu när konsthallen är stängd borde Timrå blomstra.


En av sommarens märkliga händelser inträffade under politikerveckan i Almedalen, Riksteaterns happening om ett nytt kulturparti. Redan innan de flesta hunnit ta påhittet på allvar vem skulle kunna föreställa sig Kim Anderzon som politiker? hade det avslöjats, med ett stänk av indignation: den statsunderstödda Riksteatern hade använt ett par hundra tusen av skattemedel för att, som det förklarades, föra upp kulturen på agendan.
En månad efteråt hade Carl-Otto Werkelid, kulturchef i Svenska Dagbladet, funderat färdigt och skrev i förra veckan en syrlig kommentar om vad han kallade "ett amatörmässigt upptåg".
Föga förvånande försvaras det av Riksteaterns chef, Birgitta Englin; att Werkelid minns upptåget en månad senare tog hon i ett inlägg härom dagen som intäkt på att det varit lyckat; hon försäkrar också att "vår politiska amatörtverksamhet kommer att fortsätta på många olika arenor".
Det kan man befara. Birgitta Englins tid som teaterchef har utmärkts först av att hon satsat hårt på ett genusperspektiv från jämlika scenarbetare till jämlik repertoar, sedan det politiska klavertrampet på Gotland och nästa år blommar det hela ut under den socialdemokratiska regeringens anbefallda mångkulturår.
Det skulle vara intressant att se teaterchefen ägna sig en smula också åt teater. Mellan de politiskt korrekta upptågen och utspelen. Den falnande teaterverksamheten inom Riks har större behov av teatervisioner än såväl genusperspektiv som politiskt utspel och kulturell mångfald.

Mer läsning

Annons