Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

P.S.

Annons
För sitt manus till tv-versionen av Evelyn Waughs "Brideshead revisted" ("En förlorad värld" på svenska) fick John Mortimer mycket beröm. Dramatiseringen ansågs mästerlig, serien har fått något av klassikerstämpel i den korta tv-historien.
Mortimer har nickat tacksamt till allt beröm.
Vilket han inte borde ha gjort, skriver John Lord i vad som på engelska kallas en icke-auktoriserad biografi om denne grand old man i brittisk litteratur, snudd på okänd i Sverige.
Mortimer skrev visserligen ett manus på Waughs roman men när det hamnade hos Granada Television insåg producenten, Derek Granger, att det var oanvändbart. Han satte andra författare att fortfarande med Mortimer som officiell författare skriva om allting. Det finns inte en scen, knappt en replik från Mortimers manus kvar i den färdiga versionen, berättade Granger för Lord. Däremot använde de nya manusförfattarna en hel del av Waughs egna repliker.
Också andra hemligheter avslöjas om Mortimer i boken, de flesta om hans något bisarra sexliv och många kärleksaffärer, gärna vid sidan av de två äktenskapen. En av dessa affärer resulterade i en son vars existens han fick kännedom om först när sonen var i 40-årsåldern.
"Vår familj gladde sig åt att ha fått en ny medlem", kommenterade Mortimer händelsen.
Innan han blev författare var Mortimer framgångsrik advokat vid Old Bailey i London. Han är nog en av litteraturens få författare som försvarat mördare inför rätta.
Ur den miljön hämtade han sin framgångsrike figur Rampole, en advokat inte olik Mortimer själv. Det blev en tv-serie minnesgoda svenska tv-tittare möjligen minns.
Frågan är förstås hur mycket av den Mortimer verkligen skrev.
Om Lords biografi säger han att "det är en mycket fånig bok".

* * *

"VD Peter Örn är missnöjd med ledningen för Sveriges Radio. Han vill byta ut en eller flera, kanske samtliga chefer närmast under sig. På annat sätt går det inte att tolka att alla tjänster i SR:s ledningsgrupp nu har utlysts internt", skrev Marie-Louise Samuelsson i sin radiokrönika i Dagens Nyheter förra söndagen.
Någon dag senare dementerade Örn uppgiften: så var det inte alls.
Sedan gick ytterligare någon dag och så kom, från Sveriges Radio, uppgiften att nu skulle företaget organiseras om, nu skulle chefer få nya uppgifter eller bytas ut, nya tillsättas, både internt och externt. "Sveriges Radio 2010" kallas det hela ty något ska sådant kallas.
Peter Örn kom till radiochefens stol efter några år som chef för Riksteatern. Före det hade han varit Röda Korsets chef i Sverige; där gav han ett mycket förtroendeingivande intryck som lockade många att skänka pengar vid olika jippon, galor och till vardags. Till Röda Korset hade han lockats från folkpartiet där han aldrig blev partiledare. Medier i allmänhet, radio i synnerhet hade han aldrig sysslat med, annat än som medverkande.
Så vad gör en person som inget vet om verksamheten inte hur man gör ett ekoinslag, en radioteateruppsättning, ett underhållningsprogram, en dokumentär, leder ett studiosamtal, möjligen knappt kan annonsera på ett nytt inslag?
Man organiserar om.
Så gjorde Örn på Riksteatern. Själva organisationen ruskades om men inte kunde publiken se att det blev bättre teater av detta utredande, diskuterade, organiserande.
Så nu gör Örn samma sak på Sveriges Radio. Det blir litet hela havet stormar bland cheferna och slutar med att de som får vara kvar för lång tid kommer att vara mycket tacksamma mot Örn. Och ängsliga att komma med kritik och avvikande mening.
Att härska genom att söndra är en gammal metod. Modernare är att härska genom att omorganisera.
Särskilt om man som i fallet Örn inte har någon kunskap alls om vad man sysslar med. Till exempel att göra radio.

* * *

"Fri television" har varit ett slagord förvandlat till reklamkampanj för Sveriges Televison; fortfarande dyker det upp ibland mellan programmen. Trots kritiken.
Ty vem kan betrakta det statsägda, ytterst av riksdag och regering styrda public service-företaget som helt fritt. Vad Christina Jutterström och hennes medarbetare om någon fått ha en åsikt i vd:ns närvaro möjligen menar är att SvT är fri från reklam och fri från ekonomiska vinstintressen.
Men fri? När allt regleras i företagets avtal med staten, där det är mer staten än företaget som anger villkoren. Det är en märklig tolkning av vem som är fri.
Självberöm är nu en gång ett av televisionen kännemärken. Därför startade det Jan Guillou brukar kalla statstelevisionen i veckan ännu ett reklamprogram för sig själv. "Älskade dumburk" kallas det, tanken är att de licensbetalande tittarna ska övertalas att utan knot köpa en digitalbox till varje tv-apparat de har hemma när SvT är på väg att släcka det analoga nätet och helt gå över till digitala sändningar.
Vilket delvis redan skett och vilket betyder att de flesta tittare som inte lurats köpa en box inte kan se en minut av 24:an och Kunskapskanalen. Men väl genom den så kallade tv-licensen i praktiken en straffskatt på själva apparaten ska vara med och betala också det man inte kan se.


Mer läsning

Annons