Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

P.S.

Annons
Varje landskap jag betraktar fyller mig med leda, står det i en av Pär Rådströms böcker, kanske är det \"Mordet\", hans sista.
Ett dystert konstaterande men kanske är det så.
Landskap är ofta dystra, det är lätt att fyllas av leda efter ännu en skogsdunge, ett öppet fält, en stillsam insjö; någon bondgård med gamla traktorer, bensinfat och annan bråte. Det är sommar, ännu en tid är det sommar, och det gamla bondesläktet svenskar drar ut på landsbygden och ser alla dessa landskap.
Det är långt mellan husen, ofta mycket långt. Svenska hus ensligt belägna, som Tomas Tranströmer skrev i en dikt.
Så är det. Ensligt belägna; det är lätt att fyllas av leda. Och litet förundran: hur kan människor bo så här. Är vi ett släkte av enslingar? Den frågan ställde aldrig den gröna vågen men den var kanske svaret.
Enslingar, i ensliga hus, landskap fyllda av leda.
Sommaren är en sådan tid. På något vis går det lättare att stå ut med ensligheten mörkare årstider, eller den vita vintern. Då är det så uppenbart ensamt och ensligt på landsbygden; medan sommaren försöker vara den stora gemenskapens tid.
Pär Rådström växte upp i Råsunda. Dit hade hans far Karl-Johan flyttat från Sundsvall och bildat familj. Råsunda var om det skrev PR ofta, med nostalgiska leenden en äventyrsskog på den tiden. Gängen från de olika gatorna bekämpade varandra efter modell av senaste indianfilmen.
Men där var inte mycket landskap, knappt någon skog. Utom en liten, inte mycket mer än en dunge, bakom Filmstaden. Dit drog filminspelningar när det behövdes skog och landsbygd för filmen. Såg de inte upp kunde publiken skymta stenhusen mellan träden.
Och litet längre bort låg Hagalund som var träkåkar, inte mycket till stad egentligen; ett normalsvensk villaområde strax i utkanten av Stockholm.
Där satt Olle Olsson i sitt hus eller den ateljé han sedan skaffade sig litet mer centralt och målade dessa hus. Kanske anade han att de snart skulle rivas, ett av de stora offren för utvecklingen, ett rov för stadsplanering och Solna stads ambitioner att växa.
I dag är det mesta borta. Olssons hus finns kvar, strax intill ett av de blå, stora hyreshusen, de som kallas Blåkulla och fått allt sämre rykte. I annonser söker sig många hit, \"men inte Blåkulla\" står det i många. Om husen på Olle Olssons målningar det som var Hagalund som han tog namn efter funnits kvar vore detta i dag ett mångmiljonområde.
I dag är också detta ett landskap som fyller många med leda.

* * *

Så vad menade Pär Rådström? Vilken leda, vilka landskap?
Kanske fyller alla landskap, de vackraste och de mest överbefolkade, alltid någon med leda. Vem känner sig hemma i ett landskap där man fylls med leda vid betraktandet av det?
Men Rådström var hemma i Råsunda. I många kåserier och radioprogram återvände han dit. Barnet levde i honom. Ända tills han skrev en roman, det är \"Mordet\", som berättar om en man som först köper sig en kostym värdig en godsägare av det gamla slaget och sedan reser i ett ödsligt höstlandskap där han försöker bli av med, i tanken mörda barnet inom sig.
Det var kanske det Pär Rådström höll på med, hela tiden; och när han betraktade ett landskap fyllde det honom med leda.

* * *

Men få författare gör sig med barnet inom sig. Skildringar av den egna barndomen är en stor litterär genre.
Jag har just läst två och håller på med en tredje sådan barndomsskildring.
Björn Håkansons \"Hur det började\" är en gråtrist, småkall skildring, litet tungfotat saklig om hur en ung pojke kommer från Tureberg till det okända, oändligt avlägsna Hammerdal och tvingas bo där.
Bo Carpelans \"Berg\" är av annat slag. Det är barndomen speglad i livets sista bilder när huvudpersonen i hans roman återvänder till släktgården. På Berg har minnets spindelväv lagt sig över huset som är på väg att falla samman. Här finns inga ljusa barnskrik, inga indianstrider; det är krigsmuller på avstånd och nu dödens isande vind.
Medan Dario Fos \"Fladdermössens by\" är en tidsskildring överdragen av Fos politiska sympatier. Det är fascisttid i Italien och lille Dario bor med mor och far strax intill gränsen mot Schweiz, på spåret mellan mussolinskt förtryck och schweizisk frihet.
Men vem intresserar någons barndom mer än den som berättar om den?
Liknar de inte alla varandra: som kan man höra ett eko från Rådströms Råsunda i Håkansons Hammerdal och lyssna till krigsmullret Carpelan hörde på Berg också i Fos minnen.
Det är sig likt.

* * *

Så går sommaren mot höst; grönskan stelnar, som Carpelan skriver.
Vårt sommarland är på väg att avfolkas; för en vecka sedan reste många. Vi är några få kvar, äldre som inte är bundna av arbete och skolor, de riktigt långväga som förlänger den svenska sommaren med en och annan vecka och de få bofaste som blir kvar hela vintern.
Vi ses nästa sommar, säger man till varandra; lång höst, långt vinter väntar.
Husen stängs, vattenledningar skruvas av, varmvattenberedare töms.
Den är alltid så kort, sommaren, säger man till varandra.
Men en gång blir det vår och landskapet vi betraktar blir en smula mindre fyllt av leda. Leda som tillhör sommaren. Ty sommaren har alltid bara ett slut: den tar slut.
Hösten tar slut och det blir vinter och vintern tar slut och det är vår och snart sommaren. Hösten, vintern, våren har något att se fram emot.
Sommaren har bara mörkret.
Och landskapet och ledan.

Mer läsning

Annons