Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

På teaterns bakgård

/

TEATER Riksteatern/Sundsvalls teater: En tripp i Alger av Aziz Chouaki. Översättning: Katrin Ahlgren Regi: Jean-Louis Martinelli Scenografi och kostym: Gilles Taschet I rollerna: Bahador Foladi, Shebly Niavarani och Omid Khansari

Annons
Det kommande mångkulturåret kastar redan sin skugga över teatern, inte oväntat hos Riksteatern, snabb att uppfatta påbjudna åsikter och omsätta dem i teater. Av den anledningen det är svårt att finna en annan har Riks funnit en pjäs av algeriern Aziz Choukai, numera i fransk exil, \"En tripp i Alger\", på turné i höst, i går på Sundsvalls teater.
En perfekt pjäs i tiden men knappast en perfekt pjäs.
Platsen är något slags stenbesatt strandpromenad eller liknande. Där fördriver tre yngre män, åldern är svårt att fastställa om man inte litar till omognaden, en dag med att dricka sig berusade, stoppa i sig piller, röka ett och annat (bland annat ett fårhuvud, originellt nog), förolämpa islam, statsledningen i Algeriet eller snarare världen i allmänhet. Det vanligaste tillmälet, upprepat intill tjatighet, är att kalla alla, inklusive dem själva, \"rövknullare\".
På den nivån håller sig Chaoukais pjäs; det förargliga, eller säg förödande, är att den aldrig tar sig därifrån. Det som möjligen var tänkt som samhällskritik slutar i skrik och supande. En något dyster bild av en bakgård i världen, någon gång upplyst av en och annan replik om tillståndet i Algeriet, med terrordåd, avskurna halsar, islamsk makt och generalernas försök att stå emot denna makt.
Choukais avsikt är möjligen ambitiös; den välvillige kan i allt, långt under texten, finna en mycket kritisk och mycket dyster bild av det land de Gaulle aldrig skulle givit självständighet. Men som teater kommer inte mycket av detta till synes, främst därför att Choukai är alltför upptagen med sin egen pjäs för att se i vilken verklighet den utspelas.
Det blir något slags bakgårdsteater. Att han, som påstås i programmet, skulle inspirerats av Noréns \"Personkrets 31\" och Becketts \"I väntan på Godot\" är inte mycket mer än ett önsketänkande hos den Riksteaterledning som fann pjäsen och lät dess franske iscensättare, Jean-Louis Martinelli, sätta upp den också på svenska.
Martinelli har, likt Choukai, nöjt sig med knappt två timmar teater och släppt alla schabloner om tre supande yngre män helt fria. Så går det också illa. Det dricks, det skriks, det dricks ännu mer och skriks ännu mer, det handlar för det mesta om sex, bara sex, sex i alla varianter och bara glimtvis skymtar en algerisk verklighet.
Det blir tråkigt som en bakgård medan de tre på scenen, Bahador Foladi, Shebly Niavarani och Omid Khansari, sliter sig svettiga i sina roller som är varianter på varandra och långt från att likna levande personligheter. Att de gör det bra, rent av imponerande, ärhjälper ändå inte att rädda en teaterkväll.
Det är pjäsen det aldrig blir något av; allt som sägs i den och det är verkligen inte mycket, alla ord till trots kunde klarats av på en halvtimme, om ens det.

Mer läsning

Annons