Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Perecs 480 minnen

BOK
Georges Perec: Jag minns. Översättning: Magnus Hedlund.
Modernista

Annons
Medan andra breder ut sina minnen i memoarer och självbiografier, mer eller mindre sanna, mer eller mindre sammanhängande, satte sig Georges Perec, mellan januari 1976 och juni 1977, och försökte minnas vad han mer eller mindre glömt, främst minnen från det han var ung, 10 25 år, mellan 1946 och 1961.
Det blev ingen memoar. Det blev glimtar av minnen, förbiflimrande ögonblick från en ung mans minnen. Och en bok. "Jag minns" kallas den, i dag kommer den i svensk översättning av Magnus Hedlund; årets andra bok av Perec, död 1982, den förra var instruktionsboken "Löneförhöjning".
"Jag minns" refererar 480 minnen, inklusive det sista: "Jag minns".
Möjligen kan boken beskrivas som en mosaik av minnen. Den som tänker sig finna något slags samband för möjligen söka sig till den noggranna personförteckningen. Den består mindre av personer Perec träffade än sådana han kom att minnas, mellan 1976 och 1977.
Det är inga stora saker eller händelser han, som regel minns. Det är sådant som "jag minns hålen i metrobiljetterna" eller "jag minns Radio Crocet" eller "jag minns att jag vann en canasta-turnering en gång". Sådana minnen, förtecknade och redovisade, utan några som helst kommentarer. Inga förklaringar, inga förtydliganden varför han minns det och det.
Han minns. 480 gånger. Varje stycke, ofta inte mer än en mening, knappt det, inlett med orden "jag minns".
Det är en gudomligt rolig bok. Den som aldrig läst Perec tidigare, vilket närmast är ett brott mot litteraturen eller rent av mänskligheten, kan börja med "Jag minns". Någonstans kan man börja. Det går lika bra med "Löneförhöjning eller den bok han kallade en roman, "Livet en bruksanvisning".
Det understatement som kan brukas på Perec är att han inte liknar någon annan författare i litteraturhistorien, den franska eller världens. Det var nämligen meningen. Han tillhörde den grupp som kallade sig Oulipo, uttytt Ouvrir de Littérature Potentiell, något i stil med Sällskapet för potentiell litteratur. Tanken var att skriva saker som inte liknade något annat och på så vis utvidga litteraturen. Perec var gruppens ledande medlem och den som blev mest berömd. Bland annat därför att han, förmodligen, var den mest begåvade och alldeles säkert den roligaste.
Han lyckades vara originell utan att det förfaller till manér. Han kunde förmodligen inte skriva på annat sätt. För honom var litteraturen mindre tradition än ett ständigt pågående experiment.
"Jag minns" är möjligen ett av hans mer lättsinniga verk. Vilket också var tanken: med dessa 480 minnesglimtar slog han hål på eller snarare utvidgade all självbiografisk litteratur. Och han visade vilken slump minnet är. Hur skulle han annars, just då, mellan januari 1976 och juni 1977, komma att minnas just 480 saker. Inte fler, inte färre. om man nu räknar med detta sista "jag minns".
Ja, inte sista heller. Ty när minnena blev bok bestämde Perec att det på slutet skulle lämnas några vita sidor för läsaren att själv minnas.
I "Jag minns" har både minnesforskare och litteraturteoretiker ett forskningsfält fritt för användning. Vad styr våra minnen? Vad minns vi? Blir det litteratur om någon skriver att "jag minns branden på drug-storen på Champs Élysées".
Sådana frågor behövs egentligen inte. Perec kan man läsa bör läsa just därför att han är Perec. Ingen annan lik, om nu någon minns någon annan.

Mer läsning

Annons