Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pinter och sanningen

Annons
Dario Fo gjorde show av sin radikalism, Elfriede Jelinek var mer återhållsam. Men vad ska sägas om Harold Pinters Nobelföreläsning, på distans från London?
"En sådan har aldrig hållits i Börssalen", förmodade Horace Engdahl sedan han läst manuskriptet när vi möttes för någon vecka sedan. Han hade förmodligen rätt. Så raka, tydliga, obarmhärtiga åsikter som Pinters är sällsynta, inte minst i Nobelföreläsningar.
En politisk idiot alltså? Kjell Albin Abrahamson kallade honom så i en radiodebatt med Göran Greider i går morse; han har skrivit samma sak tidigare i Expressen. Men nu kritiserade Abrahamson saker Pinter faktiskt aldrig sade i sin föreläsning; inte ett ord om Kuba, inte en stavelse om Haagtribunalen och Slobodan Milosevic.
Det handlad när han väl kom in på politik, efter en vända i sin egen dramatik om USA, inget annat. Om USA som framträder som frihetens försvarare men i verkligheten oftare uppträder som maktens överkonstapel, där allt handlar om USA:s makt, inflytande och välstånd.
Pinters lista på USA:s förbrytelse var imponerande och väl underbyggd, naturligtvis ensidig. Han var ute för att angripa. Eller snarare något annat: ställa lögnen mot sanningen, USA:s officiella lögner mot sanningen om hur USA uppträtt, i land efter land, tillsammans med den ena diktatorn efter den andra. Och nu, med terrorismen som moralisk, politisk och militär täckmantel, kan sprida sin makt över världen. Den värld som aldrig sett en stormakt av sådana dimensioner som den nuvarande nordamerikanska: ett världsherravälde.
Pinters oförsonliga USA-kritik kan vara befogad, samtidigt som det är svårt att acceptera andra av hans åsikter: synen på Kuba som en fungerande demokrati, det milda överseendet med Sovjetunionens och kommunismens förbrytelser. Han är ensidig och enögd men kanske mindre av sakliga skäl än av språkliga eller moraliska.
I Nobelföreläsningen utgick han från vad som är lögn och sanning, i litteraturen som i verkligheten. Hans dramatik kan tyckas söka sig till sanningen på märkliga vägar, hans politiska aktivitet är enklare att förstå. Han vill slå hål på de officiella lögnerna; han ser en annan Bush bakom den mediala bilden, en annan Blair. Han ser ett annat USA än det som ständigt värnas i presidenttal om "det amerikanska folket".
Något må förefalla som politisk idioti; det är möjligt han går för långt, kritiken blir för brutal och missar i sämsta fall sitt mål.
Men tanken är en annan: att ge en annan bild. En annan bild än den som förmedlas av George W Bush eller Tony Blair. Anfölls Irak därför att där påstods finnas massförstörelsevapen anser Pinter lögnen om dessa vapen ingen fann dem, inte ens spår av dem viktigare än det faktum att den amerikanska krigsmaskinen störtade en diktator.
Pinter är mer intresserad av vad som är sanning än vad som är politiskt gångbart eller korrekt. Därmed upprör han många, kallas politisk idiot. När han inte gör annat än söker sanningen bakom lögnerna. Därför denna debatt om honom efter tillkännagivandet av Nobelpriset, den debatt som inte handlat om skälet till att belönas av Svenska Akademien utan om vad han gjort, sagt och tyckt vid sidan av detta skäl, den dramatik han skrivit.
Det kan bli så här tokigt:
"Politiska stollar kan vara stora stilister och gestaltare. Men därav följer ingen moralisk plikt att legitimera extremistiskt kolporterande med Nobelprisets prestige. Världen vimlar av värdigare kandidater. Akademien har gjort bort sig. Igen."
Det är Svenska Dagbladets politiske chefredaktör, P J Anders Linder, som skriver det på sin blogg efter Pinters stund i Börssalen.
För litteraturen och för Nobelpriset är det en tröst att det inte är tänkare som Linder som utser litteraturpristagare; de skulle få söka i en mycket liten krets politiskt rättrogna. Och ändå göra bort sig. Om och om igen.

Mer läsning

Annons