Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Plathfeber — än en gång

/
  • Litterärt par som film: Daniel Craigh som Ted Hughes och Gwyneth Paltrow som Sylvia Plath gifter sig i filmen

Annons
Sverige har drabbats av Sylvia Plath-feber. Igen, skulle man kunna säga, för det var inte länge sedan sist. Plötsligt är hon omskriven i litteraturtidskrifterna Ord&Bild och Fantasin, och på nättidskriften o-tidskrift. Man kan anta att det är ett svar på förra årets Sylvia-våg, som förutom att föra med sig en Hollywood-filmatisering och en roman om poetens liv även gav oss en svensk översättning av Plaths dagböcker.
I år har fyrtiotvå år har gått sedan hon tog livet av sig. Vad är det som gör att hon fortfarande fascinerar och intresserar? Man kan undra om hon hade fått en sådan genomslagskraft om hon inte hade begått självmord. Frågan dyker upp igen när jag läser Linda Skugges blogg (www.expressen.se/bloggen/linda) och ser att hon just är i färd med att skriva en bok om Sylvia Plath. Hon skriver mycket om henne på sin blogg. Varför intresserar sig Skugge för denna amerikanska poet? Jo, enligt bloggen just för att Plath tog livet av sig eftersom, enligt Skugge, hennes make, poeten Ted Hughes, lämnat henne för en annan kvinna.
Det är en ganska magstark sak att påstå, och Skugge är knappast den första som är ute och fiskar i dessa grumliga vatten. Hennes sätt att närma sig Plath visar något obehagligt. Nämligen att Skugge som själv är djupt indignerad över att Hughes, enligt henne, hindrade Plath från att utvecklas i sitt skrivande inte själv verkar se Plath som författare. Hon skriver: \"[man] ska inte läsa av Sylvia utan om. Hennes dikter är obegripliga tycker jag. Och hennes noveller är inte bra. Själva poängen med Sylvia är inte att hon skrev så bra. Utan att hon blev övergiven med två små barn och ingen brydde sig om henne.\"
Att det bara är Plaths tragiska öde och inte hennes texter som intresserar är inte något nytt. Myten om henne som den ofelbara men svikna kvinnan offret och Hughes som hjärtekrossare och bödel är inte heller ny. Men det verkar Skugge tro, som tycks ha hittat kärnan till sin Sylvia-tolkning i just fiktionen.
Att Sylvia Plath har dykt upp i film och böcker är intressant, just eftersom hon för många ter sig som en romankaraktär hämtad ur verkligheten. För de allra flesta av oss är hon ju egentligen inte mer verklig än vilken fiktiv figur som helst, och komponenterna i intrigen som utgör hennes faktiska liv var både välkända och utnötta redan innan det blev Hollywood av dem. Den smaklösa spelfilmen blir bara en version bland många andra, och gränsen mellan fiktion och verklighet börjar suddas ut; i fjol läste jag en recension i Smålandsposten av Kate Moses roman Wintering där boken benämndes biografi. Att läsa en biografi som något annat än en tolkning av ett liv kan vara farligt bara det, men när ren fiktion tas som sanning är man ute på djupt vatten.
Om Skugge gjorde sig besväret att läsa det som redan skrivits om Plath skulle hon märka att det mesta hon vill säga i sin bok redan är sagt. Redan på 70-talet gjordes Plath till feministmartyr: hennes \"fans\" skrek \"mördare\" på Hughes uppläsningar och har gång på gång hackat bort hans efternamn från Plaths gravsten i engelska Heptonstall. (Hon föddes Plath och använde detta som sitt författarnamn, men kallade sig privat för Sylvia Hughes efter giftermålet 1957. På gravstenen finns båda efternamnen.)
Skulle Sylvia Plath själv skulle ha velat att Linda Skugge skrev en bok om henne? Troligen inte. Skugges kvällstidningsaktiga antiintellektualism är raka motsatsen till Plaths ambitiösa litterära strävanden. Hennes kunskap om och respekt för kanon var stor, och utan sina färdigheter skulle hon inte ha kommit så långt som hon gjorde. Hennes, enligt Skugge, obegripliga poesi (vilken gav henne ett postumt Pultizer-pris för poesi 1982) var också för Plath själv den viktigaste prestationen.
Därför är det sorgligt att hon inte får den litterära upprättelse hon förtjänar. Gång på gång reduceras hon till ett offer för patriarkatet och ses inte som den författare hon var. Det är just där hon blir ett verkligt offer. Hennes privatliv har hängts ut och vänts ut och in på bekostnad av hennes poesi. Om och om igen diskuteras Plath av människor som inte bryr sig om hennes dikter. Det är talande att det är just dagböckerna som översattes till svenska förra året, och inte dikterna som fortfarande bara finns på svenska i det ofullständiga urval Siv Arb gjorde 70-talet (ett undantag är Jenny Tunedals översättning av \"Poem for a Birthday\" som publicerades i Lyrikvännen nr 6, 2004). Själva poängen med Sylvia Plath är ju just att hon skrev bra. Synd då att bara ägna sig åt skvallret.



Mer läsning

Annons