Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Poesikostym med misspass

Annons
Dikter: Halleluja liksom
Bob Hansson
Wahlström & Widstrand

Det är Hultsfredsfestival 2003 och i ett av tälten står Bob Hansson på scen. Han har stripigt axellångt hår och tomatröd kostym i velour. Och under kostymen: en sliten t-tröja med ett stort rött hjärta tryckt på bröstet.
Med orden "detta är en resa genom aska och glitter" börjar han sitt framträdande och fortsätter sedan skånskt halvsjungande in i dikten med sin karaktäristiskt grimaserande mimik. Bakom Bob står bandet Institutet för höghastighetskonst, som ger framträdandet en larmigt punkig karaktär med fiol, elgitarr och saxofon. Det är på en gång poesiuppläsning och rockkonsert, kanske mest det senare.
Några minuter av detta framträdande finns förevigade i en fil på nätet, länkad från Bob Hanssons egen hemsida. Den som inte har sett honom läsa kan här få en rätt god uppfattning om vad det handlar om: teatralisk scenpoesi med rockiga inslag.
Man kan tycka vad man vill om detta, men denne scenpoet är ett ofrånkomligt inslag i det litterära samtidsbruset. Hansson har i snart ett årtionde turnerat land och rike runt och läst för publik på landsortsbibliotek, rockfestivaler och bokmässor. Med tiden har han, likt en rockstjärna, samlat en växande skara fans kring sig, de flesta yngre.
Logiskt nog har han också fått en rad efterföljare; i snart sagt varje svensk stad finns en ung manlig scenpoet som tillägnat sig det hanssonska ylandet.
Liksom i förbigående har Bob Hansson också släppt ett par diktsamlingar med titlar som Heja världen! och Lugna puckarnas mosebok. Nu är han tillbaka med en ny samling. Den heter Halleluja liksom och påminner en hel del om de tidigare böckerna.
Det rör sig alltså även denna gång om en oborstat associativ dikt, som vill ta hela världen i sin famn. Någon särskild tradition kan Hansson knappast sägas tillhöra; han snarare ignorerar traditionen än bryter mot den. Det ger hans poesi en naiv, något obildad prägel. Ibland skapar det en tillbakalutad öppenhet som nog kan roa de flesta: "Vi bjuder på kroppkakor. / Vi bjuder på kaffe. / Vi bjuder ibland / till och med på / folkpension."
Men alltför ofta har Hansson förväxlat spontanitet med slarv. Mycket tycks tillkommet i stunden och sedan knappt bearbetat alls. Dikterna är ofta plågsamt babbliga monologer om inget särskilt. Några gånger skymtar angelägna teman fram - här finns bland annat ett starkt utanförskap och några brutalt uppriktiga strofer om sex och kärlek.
Men detta drunknar i en polyfoni av klyschor och stereotyper. Man önskar sig ett större allvar och mindre av pekoralnaivistiskt poserande.
Hallelujah liksom är i allt väsentligt en tjatig upprepning av Hanssons tidigare samlingar. Här finns fortfarande ett hippieaktigt - och numera tämligen urvattnat - kärleksbudskap och en rätt trubbig udd riktad mot etablissemanget, "litteraturprisbestämmarna". Sitt rebelliska uppsåt till trots verkar det som om det är just detta etablissemang Hansson vill vinna erkännande hos. Besynnerligt kan man tycka.
Så vad ska man säga om helheten? Kanske att Hansson borde arbeta mer med sina texter, våga gå djupare, gestalta tydligare och babbla mindre. Den röda, spralliga poesikostymen börjar sitta allt sämre.

Mer läsning

Annons