Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pojken som inte kunde glömma sig själv

/

BOK
Erik Löfvendahl: Pojken med tigerhjärtat.
(Prisma)

Annons
Ett barn, en liten pojke, fem år gammal och på väg att på allvar upptäcka världen omkring sig. Vad ser ett barn av omgivningen? Vad förstår ett barn när förändringarna runtomkring honom börjar röra på sig, när händelserna växer och blir allt större och oöverskådliga? Begriper och förstår barnet vad det är som inträffar, vad som förändras?
Han leker vid lekplatsen. Han träffar en jämnårig flicka, Lisa, som är låghalt. En dag ska hans mamma plötsligt resa bort. Hon ska vara borta hela sommaren. Hon ska till Spanien för att måla tavlor. Ingen säger något till honom, men han känner djupt inuti sig själv hur själva luften i hemmet är laddad av en oro, en egenartad stämning, som inte brukar finnas där. Han lever med sin mamma och mormor. Fadern är enbart en frånvaro, en brist, knappt ens ett minne. Mormodern är överläkare.
Återigen är platsen Ryhovs mentalsjukhus, som det hette då. Återigen återvänder Erik Löfvendahl i romanen "Pojken med tigerhjärtat" till urberättelsen i sitt författarskap. Han är själv uppvuxen på Ryhov bland de anställdas bostäder. I två mycket starka romaner har Erik Löfvendahl tidigare skildrat dels sin mormor, Hillevi Löfvendahl, Sveriges första kvinnliga överläkare i psykiatri, dels sin styvfar Ernst Bergman. Jag går till bokhyllan och plockar fram de tidigare romanerna, "Eldfågelns bo" och "Av dagg är hans ansikte". Jag minns med vilken övertygande kraft de drabbade. Deras öppenhet och frispråkighet, förmågan att fånga stämningar och ge dessa döda människor livet åter, och inte minst romanernas språkliga briljans, det strama och träffsäkra språket som Erik Löfvendahl använde för att gjuta liv i dessa människors liv och tankar, drömmar och tillkortakommanden.
Nu är perspektivet helt den unge pojkens. Samma tid och i viss mån även samma händelser skildras som i de tidigare romanerna men nu är det berättaren själv, förklädd till romangestalt, som bär berättelsen framåt. Det är genom den lille pojkens ögon som allt skildras. Det är också den nya romanens absoluta styrka. Aldrig sviker och tillrättavisar den äldre och mer medvetne berättaren den unge pojken. Solidariteten med hur barnet betraktar och upplever världen är total. Det är en befriande hållning och ger både relief och liv åt framställningen. Och en total trovärdighet.
En dag dyker "mannen med det vågiga håret" upp. Han kommer allt oftare. Pojken börjar ana att någonting omvälvande är i görningen. En förändring som kommer att påverka honom och hans liv. Mycket riktigt. Snart tränger sig "mannen med det vågiga håret" in i pojkens sfär. Han blir hans styvfar, och längre fram adopterar mannen pojken. Då har familjen flyttat till Sanna mellan Jönköping och Huskvarna och mormodern är pensionerad men har i stället öppnat egen praktik i villan de nu bor i. Men mannen förändras. Någonting händer med honom. Han är ofta svartsjuk på pojkens mamma. Pojken hör bråk och höga röster sent på kvällarna. Mannen dricker ibland, sedan allt oftare och blir snart våldsam.
"Pojken med tigerhjärtat" är en episodroman, i avslutade kapitel skildras olika tidsavsnitt i pojkens liv. Styrkan i denna roman, ty det är en mycket stark och ytterst pockande barndomsskildring, är att Erik Löfvendahl på ett så övertygande sätt lyckas att skildra en pojke som inte är som alla andra barn. Pojken bär på en distans inom sig själv som gör att han förmår se vad andra inte ser. Pojken är inte fullt ut förmögen att vara i sig själva. Han betraktar allt som händer, även sig själv, som om han samtidigt som livet pågår stod bredvid och betraktade händelserna som en objektiv observatör. Han ser vad som händer. Han iakttar och registrerar, reflekterar och försöker förstå. Han äger ett ovanligt starkt medvetande. "Pojken kan inte glömma sig själv", skriver Erik Löfvendahl, "det är en brist hos honom."
Kanske är det en brist som vi läsare ska vara tacksamma för. Ur den medvetandets smärta stammar säkerligen Erik Löfvendahls ovanligt kraftfulla och övertygande förmåga att väcka liv i det förflutna och dess svunna gestalter, och hans välutvecklade fallenhet för att skapa ett skarpt och etsande tydligt porträtt av en ung pojke som försöker möta och förstå sin omgivning, sitt osäkra hörn av världen.

Crister Enander
Annons