Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

PS – för poesins skull

Annons
Poesin lever som vanligt i utkanten, i små rum och i skuggan av de stora bästsäljarna. Men den är stark, motståndsvillig och omöjlig att utrota: ständigt dyker den upp, alltid finns den, likt litteraturens innersta, levande kärna.
Och mycket finns att glädjas åt i poesins värld. Ett av skälen är Post scriptum, en skvader mellan diktbok och poetisk tidskrift, utgiven av Fredloer förlag, redigerad av Boel Schenlaer. En poet ägnas halva boken, en rad andra får plats i tidskriftsdelen.
Huvudperson i förra numret av Carl Magnus von Seth, en trogen poesiskrivare, inte särskilt uppmärksammad under långa perioder; för det mesta mycket läsvärd.
I den nya boken är det Carl Henrik Svenstedt, en idog arbetare i litteraturen, filmkritiken och rent allmänt kulturen, under åren verksam i många skilda roller, från filmkritiker till chef för svenska institutet i Paris. Och hela tiden poet, likt von Seth ett litet stycke från de stora recensionerna.
Här presenteras han i ett fylligt urval. Det som kanske behövts, eller i varit önskvärt, är en introducerande essä om honom. Nu får läsaren söka sig fram bland dessa skiftande dikter, ombytliga i tonfall, geografisk hemhörighet och poetiskt uppsåt. Det påfallande är denna mångsidighet, litet svårare är att fastställa Svenstedts poetiska särart. Poesin tycks, ibland, som något han bedrivit vid sidan av andra verksamheter.
Vilket i sig kan bli en fördel: han är uppfriskande att läsa just genom att ständigt förnya sig, aldrig riktigt vara på samma ställe.
Post scriptum äägnas i övrigt åt tio litauiska poeter, både mer kända som Sigitas Geda och Sigitas Parulskis och en rad andra. En levande litteratur i ett litet land, nyss befriat från sovjetiskt förtryck. Att Litauen var tema på bokmässan i Göteborg för några veckor sedan vare ingen tillfällighet. Ett land som har fler förlag än medlemmar i författarförbundet kan locka vem som helst.
Poesin bland de tio som presenteras i PS är av hög klass, märkvärdigt levande och i takt med den västvärld som länge var avstängd.
Det lilla guldkornet i Post scriptum är dock 90-årigt. Så gammal är Tage Nilsson när han debuterar med en samling "Oöversättlig ordlek" som han karakteriserar som "verser, dikter och strunt".
Så blygsam behöver han inte vara; strunt skrev redan Ekelöf och gjorde fin poesi av det. Och Nilsson är ingen nykomling i litteraturen. Som förlagsredaktör på Bonniers har han redigerat visböcker och antologier av Falstaff Fakir, Karl Gerhard och Evert Taube.
Hans poesi, liten till formen, lågmäld i tilltalet, är befriande avslappnad. Som i den lilla dikten "Kalla killar", i det lilla urval som finns i Post scriptum:

Gripna direktörer gråter sällan
det är kalla killar utan skuld.
Rår ej för att lyckan är dem huld
och har självklart rätt till penningkällan.
Gripna direktörer gråter sällan.

En äkta dagsverspoet alltså; sådana blir allt mer ovanliga; man får hoppas att Nilsson har en del på den poetiska kistbottnen att förse eftervärlden med.

Mer läsning

Annons