Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rätten att ha en åsikt

Annons
När årets Nobelpris i litteratur tillkännagavs i Börshuset för drygt en vecka sedan, träffade jag en medarbetare på radions Kulturnytt. Han var något osäker på Pinters insats som dramatiker och blev mycket förvånad när jag för honom nämnde Pinters politiska utspel och politiseringen i hans senare pjäser, som "The Monutain" och "One for the road".
Det var, då, ingen ovanlig reaktion. Få tänkte på Pinter som en politisk författare. Att han debuterat samtidigt med Osbornes och Weskers diskbänksrealism var mer en tillfällighet, Pinter var av ett annat slag, inte lika kritisk som Osbornes var på den tiden, inte så socialistisk som Wesker.
Nu, en vecka efter priset, är bilden av honom en annan. Nu valsar han runt i medier, inte minst här i landet, som, ibland, en livsfarlig vänsterintellektuell, ibland något slags politisk tokstolle. En sak är alla överens om: en man med politiska åsikter som Pinter ska inte belönas med Nobels litteraturpris. Han kanske inte är förtjänt av det rent litterärt, menar några. Inte för att han är obetydlig eller skriver dåligt. Utan för att han var som bäst på 60- och 70-talen.
Magnus Erixon, ST:s politiske redaktör, ägnade en hel krönika för att tala om hur fel jag hade i en liten notis om invändningarna mot Pinter. Trots det missade Erixon själva poängen, eller slog en logisk kullerbytta: han jämförde Pinter med en krigsförbrytare som Milosevic. Skillnaden som undgått Erixon är att Milosevic kan förmodas vara direkt ansvarig för dödande och deportering medan Pinter blott framför en åsikt. Har Milosevic liv på sitt samvete, vilket man kan förmoda, belastas Pinters anseende av åsikter som upprör de politisk korrekta, inget annat.
I Expressen i går framförde Kjell Albin Abrahamson, ibland medarbetare på dessa kultursidor, liknande åsikter i en stort uppslagen debattartikel i Expressen. Abrahamson, som följde Balkankriget på nära håll, kan sägas skriva utifrån egen erfarenhet. Men också han missar poängen.
Den handlar om rätten att ha en åsikt. Också den mest utmanande, mest upprörande. Eller helt enkelt den mest ointelligenta.
Det är en gammal insikt, vanligen brukar den tillskrivas Voltaire, en man som för egen del hade mycket bestämda åsikter om det mesta. Men respekterade andras rätt att ha en åsikt, också om det skulle kosta honom livet att försvara den rätten.
En sund, självklar intellektuell och humanistisk hållning.
Den borde gälla också Nobelpristagare.
I min notis kom jag på tanken vad omvärlden, till exempel Magnus Erixon, skulle ha sagt om Ezra Pound fått Nobelpris. Erixon missförstår mig och skyller på att ha var för ung för att vara medveten om sådant när Pound avled. Nu var det inte det jag menade. Jag använde Pound som exempel: en framstående poet, en av de stora tidiga modernisterna inom poesin, men också fascist och antisemit. Vilket, antisemit, också hans vän T S Eliot Nobelpristagare 1948 var.
I Dagbladet i går kom Svante Säwén med ett annat exempel: ska Knut Hamsun postumt fråntas det pris han fick 1920 därför att han senare blev nazistisk medlöpare. Intressant tanke.
Listan kan göras längre. Hur var det med Hemingways kvinnosyn, sydstataren Faulkners syn på svarta, Camus syn på kriget i Algeriet, Dario Fos eller Nerudas kommunism, och Beckett, vad tyckte han egentligen...
Det handlar helt enkelt om att skilja litterär kvalitet från personligt tyckande. Bokläsare lär sig snart att böckerna inte alltid liknar dem som skrivit dem.
Att Svenska Akademien, eller någon annan prisutdelare, skulle uppträda mer som åsiktspolis än som litterär bedömare är en befängd tanke jag inte väntat mig hos Abrahamson men mindre förvånande finner hos en politisk tyckare som Erixon.

Mer läsning

Annons