Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Recension: I spåren efter musikens tokfurste

/

En hypermusikalisk galenpanna möter en grå liten fågel. Gunilla Kindstrand har läst en makalös liten bok.

Annons

Många menade att han var en tokfurste.

Han ville att musiken skulle fånga molnets väg över himlen, vattnets skvalp och fåglarnas kvitterflöde. Percy Graingers ambitioner lät sig aldrig rymmas i skalor och fixerade intervall.

När en av Sveriges mest egensinniga essäister, Staffan Börjesson, tar sig an den udda musikpersonligheten Percy Grainger uppstår ren läsarlycka.

Staffan Börjesson är lärare, hängiven musiklyssnare och en författare som ger sig själv högst originella uppdrag. Det mesta han gör verkar ingå i en större undersökning av relationerna mellan kultur och natur. Tidigare har han tittat in i morkullans öga och följt fjärilarnas flykt genom Nabokovs texter. I den nya boken ger Börjesson, Grainger och en liten grå kärrsångare en gemensam – och makalös – föreställning.

Det börjar i midsommartid. Börjesson sitter uppe på nätterna, med kikaren i handen. I fokus: brännässlesnåret. Därinne gömmer sig den virtuosa lilla varelse som kan härma upp till 200 andra fågelarter i explosiv sång. Ingen kärrsångare är en annan lik. Arten tillbringar vinterhalvåret i Afrika och kan alltså sampla in sekvenser från afrikanska fågelarter i det nordiska sammelsuriet.

I bakgrunden, på låg volym, hörs Graingers musik. Redan efter två (mycket små) sidor är man som läsare med dem i natten, i rummet, som fångad av berättelsen. Börjesson gör inga som helst försök att förklara vare sig fågelns eller Graingers livsval. Grainger komponerar, men försörjer sig på sitt pianospel och vandrar eller springer helst mellan sina konsertplatser, ofta många mil, med fracken i ryggsäcken, och en krävande nyfikenhet i bröstet. Inte sällan tar han rätt egendomliga omvägar genom världen.

Omvägar är också Börjessons specialitet. Man kan säga att hela boken består av fascinerande stickspår och snåriga stigar. En sådan är folkmusiken, som förde Grainger till Norden. Han menade att folkmusiken låg nära det mänskliga talet – en sorts okuvad musik som lever av improvisation och personliga fraseringar.

Staffan Börjesson påminner i stunder om en annan skarp essäist, Fredrik Sjöberg. Men till skillnad från Sjöberg, känner man sig som läsare aldrig betraktad av skribenten. Snarare sitter man där i sommarnatten, som en tyst gäst, nedsjunken i en fåtölj, med uppmärksamheten skärpt till det yttersta. Börjessons kunskaper är inte logiskt ordnade, utan kommer stötvis, i utvikningar och tematiska ornament, som flätas in och stabiliserar handlingen.

Graingers mor är ett sådant tungt tema. Hon fokuserade redan vid konceptionen barnets kommande genialitet. När han väl var född ville hon inte hålla honom i famnen. Hon ville inte riskera att han smittades av den syfilis hon fått i gåva av sin man. Hon höll dock sonen intill sig på en rad andra vis, hårt, hårt. Ett sätt var att simulera sjukdom, till och med döende, för att få honom att uttrycka förbehållslös kärlek. Som barn fick han inte leka, det ansågs påverka hans utveckling åt fel håll. Hon tog sig också rätten att arrangera hans relationer till kvinnor, och avslutade också förbindelserna om han fäste sig för mycket vid sina flickvänner. Skvallret antydde att mor och son levde incestuöst, ett elakt rykte som plågade dem svårt.

Hennes krav på ständig genialitet lade givetvis en oerhörd tyngd på Percy Graingers liv. Han lyckades aldrig komma ur hennes blickfång, inte ens sedan hon gått bort. Många av hans helt bisarra handlingar verkar ha skett i skuggan av modern. När han senare i livet gifte sig kom han överens med den blivande bruden (Ella Ström från Segeltorp utanför Stockholm) om en stillsam ceremoni i vänkretsen, men överraskade henne med en kombinerad konsert/vigsel inför 20 000 åskådare. Tilltaget kan möjligen tolkas som en triumf. Eller att själva livslogiken bara kan uttryckas i musiken.

Börjesson har förstås en baktanke med vakan genom sommarnätterna. Planen avslöjas på sista sidan.

Den är lika betagande som hela boken.

Mer läsning

Annons