Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rikard Wolff - på tröskeln till det nya

/
  • I

Annons
Från Piaf-hyllare till nazimedlöpare - i höst tar Rikard Wolff ett rejält kliv när han byter \"Chason suicide\" mot \"Sympati för djävulen\", en berättelse om ett bekräftelsebehov som får förödande konsekvenser.
I en årstid då de flesta har svårt att komma upp ur sängen är Rikard Wolff häpnadsväckande aktiv. Han har precis avslutat ännu en vända med Piaf-föreställningen \"Chanson suicide\" på Dramaten och kastar sig rakt in i enmansföreställningen \"Sympati för djävulen\" på Strindbergs Intima Teater i Stockholm. Den 27 oktober släpper han en samlingsskiva och sedan några veckor tillbaka är han pappa till en liten flicka. Men i de bruna ögonen finns inte ett spår av trötthet.
- Utbrändhet har jag aldrig förstått mig på. Jag tror att det har att göra med missnöje. Jag har för kul för att bli utbränd.
Monologen \"Sympati för djävulen\" är specialskriven för Wolff av dramatikern Lucas Svensson. De två delar intresset för Weimartidens kultur och en skräckblandad fascination för skådespelaren Gustaf Gründgens. I början av sin karriär var Gründgens kommunist men fåfängan gjorde honom till en av naziregimens mest framburna stjärnor.
I föreställningen spelar Wolff den åldrade Gründgens, en obehaglig med också bräcklig figur som fastnat på ett hotell i Manila tillsammans med en ung älskare. Han berättar om kollega som han lämnade över till Gestapo, om engelsmännen som spottar på honom på stranden och om den älskade Gossen, som hånar honom för hans slappa kropp.
- Det är en väldigt laddad text, en fantastiskt bra text. Han är både fasansfull och rolig. Det är en humoristisk text trots det vidriga, och samtidigt finns där en väldigt mänsklig smärta och där blir det intressant för mig som skådespelare. Det är en väldigt läskig typ men ögonblicksvis blir man berörd av honom, känner något slags sympati. Som den heter: sympati för djävulen.
Hur hade du agerat i hans situation?
- Jag är ju av judisk familj så jag hade tvingats fly. Men om man plockar bort den aspekten så vet jag inte. Jag tycker inte alls att det är självklart hur man agerar i moraliska frågor.
- Den stora stötestenen i Grüngens liv är ju inte karriärismen utan narcissismen - ett enormt behov av bekräftelse. Det delar ju alla skådespelare, även om vi inte låtsas om det. Till och med när man kommer med politiska uttalanden, då kan det egentligen handla om \"kolla vad ball jag är när jag talar så här politiskt\". För mig är det viktigt att vara medveten om problemet.
För Rikard Wolff innebär den här hösten ett bokslut. Det har gått tio år sedan han släppte debutskivan \"Pojken på månen\" och för att markera det ger han ut samlingsskivan \"Allt du kan önska!\". Den innehåller låtar från alla hans sex album och några andra favoriter, som \"Var beredd\" från \"Lejonkungen\" och skolavslutningsklassikern \"Solkräm\".
- Att få göra musik, spela in skivor och turnera med musik - det har varit ett av de största glädjeämnena i mitt liv under de här åren. Den kärlek och närhet man möter med en publik när man sjunger, den är ojämförbar.
- När jag ser på den här samlingen är jag väldigt stolt över att jag åstadkom det här med utgångspunkten att jag inte hade spelat in något innan. Jag hade aldrig varit i en skivstudio.
Hur har du förändrats på de här tio åren?
- Jag har blivit lite coolare med vad jag gör, vad jag får göra och inte får göra. Jag tycker att man som artist till varje pris ska sträva efter att göra det man själv vill. Man har egentligen ingen annan uppdragsgivare än sig själv.
- Efter \"Änglagård\" blev jag erbjuden i princip allting. Jag tänkte \"oj, gud vad alla älskar mig\". Senare förstod jag att de älskade mig just då för att jag hade haft en så stor kommersiell framgång. På senare år har mina erövringar varit att jag själv har klarat av att göra saker som inte är relaterade till den jättesuccén. För tio år sedan hade jag kanske inte velat göra \"Djävulen\" - en osympatisk figur och ett ganska kontroversiellt ämne på en liten teater.
I slutet av september fick Rikard Wolff en dotter tillsammans med dokumentärfilmaren Stina Gardell. Nu handlar hans liv lika mycket om blöjbyten och nattningar som skivinspelningar och scenanvisningar.
- Jag tror att jag kommer att påverkas oerhört mycket av det. Framför allt känns det som att det blir ännu viktigare att göra exakt det man ska göra, inte hålla på och tjafsa. Nu är jag inte ensam, nu har jag ett liv att ansvara för.
- Det är en fantastisk nystart - jag har blivit pappa och funnit en ny kärlek - jag känner att allt som börjar nu, det utgår från var jag är just nu. Jag springer inte omkring och hoppas på Hollywood, jag drömmer om att min erfarenhet i livet och det nya som har kommit till mig ska göra att jag får jobba vidare. Jag kan inte tänka mig något bättre läge i livet än det jag har just nu.

I

Mer läsning

Annons