Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Riksarkivet i jorden

/

Lars-Göran Tedebrand läser en kommande arkeologiklassiker
BOK
Evert Baudou. Den nordiska arkeologin-historia och tolkningar.
Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.

Annons
Vilhelm Moberg skriver i första delen av sin " Min svenska historia " att " Sveriges största riksarkiv är den svenska jorden ". Det är en träffande formulering. Det har bott människor i vårt land i mer än 12 000 år men de första inhemska skriftliga källorna, runorna, är från 1000-talet. Arkeologin, dvs. vetenskapen om vår skriftlösa förhistoria så som den kan klarläggas genom analys av våra mer än en halv miljon fornlämningar, blir därmed vetenskapen om 90 procent av människans tid i vårt land. Den internationella förhistoriska arkeologin arbetar med vida längre tidsskalor; i Afrika på kanske fyra miljoner år.
Om hur den nordiska förhistoriska arkeologin, särskilt den svenska, och dess föregångare, 1600-talets yverborna antikvarism, tolkat sitt material har professor Evert Baudou skrivit en diger och spännande bok. Baudou är professor emeritus i arkeologi vid Umeå universitet och har själv genom sin egen och sina elevers forskning givit en i mycket ny bild av Norrlands förhistoria. Baudou har redan tidigare dokumenterat sitt intresse för den egna disciplinens historia bland annat genom en biografi över Gustaf Hallström, pionjär inom den norrländska arkeologin och ledande expert på Nordskandinaviens hällristningar ( anmäld i ST 19/11 1997 ).
Den förvetenskapliga arkeologin får sin givna plats i Baudous bok. Redan omkring 1470 hade historieskrivaren Ericus Olai framfört tesen att Sverige var folkvandringsfolket goternas urhem. Inspirerad av den svenska stormaktens framväxt kom denna s.k. göticism att blomstra på 1600-talet. Man upptäckte nu också runinskrifterna och den isländska sagoskatten där man ogenerat lät sagogestalterna bli historiska personligheter. Den verkligt store fantasten var den i övrigt saklige naturforskaren professor Olof Rudbeck i Uppsala. I sin Atlantica rumsterade han fritt omkring i etymologien och hävdade att Sverige kort efter syndafloden befolkats av ättlingar till Jafet och hans son Magog, att runorna var förebilder för både de grekiska och latinska alfabetena och att det svenska språket var äldst i världen efter hebreiskan. Idéhistorikern Gunnar Eriksson menar i sin stora biografi över Rudbeck häromåret att denne fullt och fast trodde på sina bisarra idéer.
De statliga myndigheterna, som starkt expanderade på 1600-talet, tog snart också hand om fornforskningen och "antikviteterna". Rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie grundade 1667 Antikvitetskollegium en föregångare till Vitterhets- historie- och antikvitetsakademien, som givit ut Baudous bok. Vid 1800-talets början hade ett betydande antal "fornsaker" eller avbildningar av dessa samlats i de nordiska museerna. Någon metod för att systematisera materialet och för att bestämma dess kronologi fanns emellertid ännu inte. Men på 1820- och 1830-talet får vi ett genombrott för den vetenskapliga arkeologin i Norden. Det är dennas utveckling som Baudou sedan på ett intellektuellt mycket stimulerande sätt följer och analyserar. I fokus står de växlande tolkningarna av arkeologins kronologi och av folkens etnicitet. Utgrävningarnas historia, kulturmiljövårdens historia liksom medeltidsarkeologin lämnas däremot utanför framställningen.
Alltsedan den amerikanske vetenskapshistorikern och filosofen Thomas Kuhn 1962 publicerade sin bok The Structure of Scientific Revolutions har man ofta analyserat vetenskapliga utvecklingsförlopp som paradigmskiften där den lugna kontinuiteten avbryts av plötsliga och epokgörande revolutioner. Einsteins relativitetsteori är exempel på en sådan revolution. Kuhns metod har emellertid utsatts för kritik. Kanske är den bäst lämpad för analys av naturvetenskapliga discipliner; Kuhn var själv ursprungligen fysiker. Inom de humanistiska och historievetenskapliga ämnena sker kunskapstillväxten mer gradvis. Baudous egen teoretiska bas är hämtad från filosofen Hans-Georg Gadamers hermeneutik och begrepp och tankelinjer hos den franske sociologen Pierre Bourdieu och den polske vetenskapsteoretikern Ludwik Fleck. Alla tre ser forskningen i ett historiskt och socialt sammanhang och betonar mer än Kuhn forskarens samhällsberoende. Baudou lägger inte, som ej sällan sker, ut ett teoretiskt skyltfönster utan håller med pedagogisk talang fast vid sina teoretiska utgångspunkter när han studerar den nordiska arkeologin som ett förvånansvärt väl integrerat tankekollektiv med gemensamma metoder och problemställningar.
Föregångsman vid det arkeologiska genombrottet i Norden var chefen för det danska Nationalmuseum Christian J. Thomsen. I hans epokgörande skrift Ledetraad til nordisk Oldkyndighed ( 1836 ) möter vi för första gången klart uttalad och motiverad treperiodsindelningen i sten-, brons- och järnålder. Indelningen har blivit bestående men problematiserats på olika sätt. Den bygger nämligen på vad som bevarats och inte på vad som i verkligheten använts. Kanske har bronsredskap bara använts som prydnadsföremål och trä har alltid spelat en viktig roll. Riksantikvarien Bror Emil Hildebrand, skaparen av Statens historiska museum i Stockholm, introducerade treperiodsystemet i Sverige. En viktig pionjär var också zoologiprofessorn Sven Nilson, som företog socialevolutionistiska jämförande studier mellan fornfynden och naturfolkens redskapstyper.
De arkeologiska metoderna förfinades sedan ytterligare vid 1800-talets slut av dansken Sophus Müller och svensken Oscar Montelius. Montelius, som var påverkad av Charles Darwins utvecklingslära, diskuterade fornfyndens absoluta och relativa kronologi i sitt arbete Om tidsbestämning inom bronsåldern ( 1885 ), ett klassiskt verk inom nordisk arkeologi. Montelius typologi är ännu idag orubbad. Vid 1900-talets början kan arkeologin sägas ha omvandlats till en verklig vetenskap. Tidens från fransmannen Auguste Comte hämtade vetenskapliga positivism med tonvikten på iakttagelser och beskrivningar och inte på förklaringar dominerade inom det arkeologiska forskarsamhället. Professurer i ämnet inrättades i Uppsala 1913 och i Lund 1919. De följdes sedan av lärostolar i Stockholm 1949, i Göteborg 1960 och i Umeå 1975. Att Göteborg och Umeå fick egna institutioner i arkeologi resulterade i att den förbisedda svenska förhistorien utanför Mälardalen och Skånes torvmossar lyftes fram i ljuset.
Det lokala intresset för svensk forntid nådde också en kulmen vid förra sekelskiftet. Uppsalaakademikern Theodor Hellman grundade 1909 Föreningen för norrländsk hembygdsforskning. Friluftsmuseerna Murberget i Härnösand och Jamtli i Östersund tillkom några år senare. En rad fornminnesföreningar bildades också runt om i landet. En av de ledande inom Medelpads Fornminnesförening var författaren Olof Högberg, en tid intendent för föreningens fornmuseum på Norra berget i Sundsvall. Skolan, som numera sedan länge försummat både svensk förhistoria och historia, spred också kunskap om forntiden. Baudou återger ett fotografi från en hembygdslektion i en folkskola i Njurunda på 1920-talet där eleverna studerar planscher över landhöjningen, fynd och fornlämningar.
Arkeologin fick också en mycket tydlig samhällsfunktion omkring 1900. På sina håll skedde en tät integration mellan arkeologi och nationalism. Den s.k. germanska arkeologin sökte legitimera Tysklands expansionssträvanden och blev under nazitiden en mycket obehaglig arkeologisk genre. Vid den internationella arkeologkongressen i Oslo 1936 var tidens politiska motsättningar högst påtagliga. Den politiserande arkeologin hade också utlöpare i Sverige. Framstående arkeologer som Birger Nerman och Sune Lindqvist menade att arkeologin inte bara hade en vetenskaplig uppgift utan också en politisk. Nerman hävdade med emfas att tre kungar av Ynglingaätten, Aun, Egil och Adils, låg begravda i Uppsala högar. Inom den frambrytande källkritiska historieforskningen med Lauritz Weibull i spetsen såg man detta som nationell romantik utan historisk grund.
I Norge efter unionsupplösningen 1905 och i Finland efter självständigheten 1917 fick arkeologin en tydlig nationsbyggande och identitetsskapande roll. Utgrävningen av Osebergsskeppet i Norge blev en symbolhandling och i Finland menade arkeologen Julius Ailio att finska stammar skulle ha bott i landet ända sedan stenåldern. I Danmark fördes ungefär vid samma tid en lång diskussion om det danska folkets etnicitet.
1900-talsarkeologin har på ett fruktbart sätt integrerat nya metoder och tekniker: pollenanalys, C 14 metoden, fosfatanalys, stratigrafisk datering m.m. Sedan 1960-talet har nya metoder och teorier som systemanalys och processuell arkeologi introducerats. Arkeologin har särskilt starkt influerats av den anglo-amerikanska Nya arkeologin, som ser ett komplext och ömsesidigt beroendeförhållande mellan människa och miljö. På sistone har också en feministisk kritisk arkeologi vuxit fram, som bland annat diskuterat genusordning och maktförhållanden i forntiden. Den svenska och nordiska arkeologin är idag en pusselbit inom den dynamiska globala utforskningen av " the human past " genom vilken de mänskliga samhällenas förhistoria i all sin skiftande rikedom på alla kontinenter och över stora tidsrymder alltmer klarläggs.
Evert Baudous bok kommer utan tvivel att bli en klassiker inom nordisk kulturvetenskaplig historiografi. Den är inte primärt skriven som lärobok men torde bli obligatorisk läsning inom den högre utbildningen i arkeologi vid våra lärosäten. Genom sin pedagogiska uppläggning blir den också en bok att konsultera för alla arkeologiskt intresserade.





Mer läsning

Annons