Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Roande väsen för ingenting

/
  • Kjell Bergqvist, Sissela Kyle och Sofi Helleday i Balansgång på Stockholm stadsteater.

\"Edward Albee är skicklig. Men har han så mycket att berätta?\"

Annons
TEATER

Stockholms stadsteater: Balansgång av Edward Albee.

Översättning: Sven Barthel.

Regi: Björn Melander.

Scenografi och kostym: Peter Holm.

I rollerna: Chatarina Larsson, Kjell Bergqvist, Sissela Kyle, Sofi Helleday, Marika Lindström, Ingvar Hirdwall.

 

Edward Albee är skicklig, hans repliker balanserar på en tunn knivsegg mellan komedi och tragedi, konflikter är själva livsluften i hans pjäser. Hans bilder av amerikanskt medelklassliv utspelas mellan golfen och graven.

Men har han så mycket att berätta? Hans mest kända pjäs, \"Vem är rädd för Virginia Woolf?\", är en duell på liv och död mellan två makar, ett par steg mer förödande än till och med Strindbergs äktenskapsdramer. \"Balansgång\", som Albee skrev tre år efter genombrottet med \"Virginia Woolf\", har vidgat kretsen. Här finns en dotter och en syster och efter en stund uppenbarar sig två goda vänner som inte vågar vara hemma utan flyttar in hos Agnes och Tobias.

Allt handlar om konflikter; de dräpande replikerna är lika många som drinkarna.

Någonstans handlar det om vänskap, en gammal vänskap mellan Tobias och  gästen Harry. Den som vill kan rent av ana en antydd homosexuell relation, inte  onaturlig för Albee personligen. Men för det mesta är det konflikt.

Agnes och Tobias lever i ett äktenskapligt ställningskrig; hon är den dominerande, han undergiven, undvikande, vilket ökar hennes ilska.  Dottern Julia uppenbarar sig efter sitt fjärde misslyckade äktenskap; 36 år gammal kräver hon att få sitt rum i föräldrahemmet tillbaka. Och liksom i \"Vem är rädd för Virginia Woolf?\" finns här ett dött barn.

Litet i utkanten svävar, eller snarare raglar, Agnes syster Claire omkring, alkoholiserad, på flykt från ett alkoholisthem, i familjekretsen en cynisk sanningssägare.

Som vore inte detta nog inför Albee i handlingen de goda vännerna Edna och Harry som kommer på överraskande besök. Det visar sig inte vara någon vanlig social visit för en drink: de har suttit hemma och blivit rädda, vågar inte vara kvar utan flyr till Agnes och Tobias. Varför, och vad Albee möjligen tänkt sig med dessa besökare och deras rädsla, framgår inte riktigt.

Också Björn Melander, som satt upp pjäsen på Stockholms stadsteaters stora scen med det som brukar kallas en stjärnensemble (premiär i fredags kväll), tycks osäker om detta. Eller har åtminstone inte funnit någon förklaring. Vilket är lika bra; med detta frågetecken får pjäsen en dimension den annars saknar.

Pjäsen, liksom Melanders iscensättning, är ett briljant stycke dramatik, sekundsnabbt i repliken, intelligent i dialogen, förödande i de dramatiska urladdningarna. Men till vad? Ibland är det mycket väsen om än underhållande, stundtals mycket roligt för just ingenting.

Det är kanske meningen; Albee är en skicklig teaterman och vet vad publiken vill ha: underhållning, om än med kastade emotionella knivar. Och Melander, specialist på Norén, får litet friare former i denna amerikanska dödsdans. Han kan använda sig av rutinerade komedianter som Kjell Bergqvist och Sissela Kyle. De är utmärkta. Bergqvist osäker, litet fumlig med både känslor och logik; något påminner han om George, maken i \"Virginia Woolf\". Men det finns ett slags humorns distans i hans tolkning som gör den mer fascinerande än rollen kanske är.

Sissela Kyle får många tillfällen och möjligheter att spela ut sin komiska talang. Det finns scener som skulle kunna bli klassiska. Men det övertygande är de ögonblick när hennes alkoholiserade Claire växlar mellan uppsluppenhet och insikten att hon håller på att förstöra sitt liv, utan att medge det. Då bottnar komiken i ett stort allvar.

Den som håller igång det hela är Chatarina Larssons rasande Agnes. Men utan att riktigt veta varför. Varför är hon så bitter, så cynisk; varför föröder hon allt omkring sig, samtidigt som hon i nästa stund värnar hem, familj, vänner? Det hänger inte riktigt ihop och rollen blir märkligt endimensionell. Vilket inte är Chatarina Larssons fel: hon gör så gott hon förmår.

Vilket också är fallet med dottern Julia, Sofi Helleday. Hon har ärvt moderns hat mot allt och alla; det blir en aning omänskligt, lätt onaturligt. Inte förrän i slutscen börjar hon likna en levande människa.

Vilket hela tiden sker med vännerna/inkräktarna Edna och Harry, Marika Lindström och Ingvar Hirdwall. Lågmälda, osäkra, krampaktiga av en okänd rädsla ger de stycket ett slags mänsklighet mitt i allt hat, alla oförskämdheter familjemedlemmarna slungar mot varandra.

Det är kanske den avgörande invändningen mot Björn Melanders version av \"Balansgång\". Inte att det egentligen är en ihålig pjäs om man nu inte anstränger sig att finna självbiografiska glimtar och hänvisningar i Albees dialog utan att den börjar, bokstavligen, i högt röstläge och sedan fortsätter på den nivån drygt två och en halv timme igenom. Det skriks, det hatas, det förolämpas så mycket, hela tiden att det blir smått öronbedövande.

Vore det inte för Sissela Kyles komik, Kjell Bergqvists stilla ironier och paret Lindström-Hirdwalls lågmäldhet skulle publiken vara döv för vad Albee möjligen har att säga med denna familjära dödsdans.

Curt Bladh

Mer läsning

Annons