Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Roman på beställning

BOK
Margaret Atwood: Penelopiaden. Översättning: Peter Samuelsson.
(Bonniers)

Annons
Hennes röst hörs från andra sidan. Den är till en början svag, saknar kroppens kraft och resonansbotten. Ändå vill hon berätta sin historia, få ge ord åt vad hon upplevde och hur hon såg på vad som egentligen hände. Historien har berättats många gånger, på skilda sätt. Men det har alltid i varje nytt århundrade varit mannens eller männens perspektiv som dominerat. Nu har Penelope tröttnat. Hon har fått nog.
"Nu när jag är död vet jag allt" är hennes första och minst sagt anslående ord då vi hör Penelope från det dunkla Hades. Odysseus mångåriga irrfärder efter det långdragna slaget vid Troja är välkända och ofta återberättade. Men vad tänkte och gjorde hans stackars hustru Penelope förutom att väva sin evighetsväv där hon gick och väntade på Ithaka, omgiven av i grunden främmande människor, Odysseus alltmer missunnsamma släkt. Margaret Atwood försöker i sin nya roman, med titeln "Penelopiaden", svara på en del av dessa frågor. Det är en intressant berättarvinkel med många möjligheter.
Givetvis är Penelope sur och avundsjuk på sin kusin Helena. Inte bara för att Helena, den sköna Helena, är så vacker och så massivt uppvaktad. Det var ju hennes fel, på grund av Helenas snedsprång, som Odysseus tvingades dra ut i det tioåriga kriget i Troja. Även i Hades är Helena besvärlig och småretlig. Den egenskap som Penelope å sin sida förlitar sig på, med samma säkerhet som Helena sin skönhet, är sin list, sin begåvning. Där är hon sin makes like.
Tyvärr har Margaret Atwood, denna högintressanta författare med flera storslagna romaner bakom sig, inte tagit sig an ämnet med vare sig full kraft eller på tillräckligt stort allvar. Det enda som övertygar i den korta romanen är själva tonen i Penelopes röst. Den är både kraftfull och trovärdig bakom alla reservationer och dröjande eftertankar. Penelopes monolog varvas sedan med körpartier där de tolv tjänarinnor som avrättades efter Odysseus hemkomst får komma till tals. Här närmar sig Margaret Atwood rena pekoralen. Samtidigt är Margret Atwood här inne på ett av de kraftfulla teman hon ofta återkommer till i sina romaner: kvinnors bristande solidaritet med varandra i en mansdominerad värld.
Grundproblemet med en roman som "Penelopiaden", skriven av en så stor och övertygande författare som Margaret Atwood, är antagligen att den i grunden är ett rent beställningsarbete. Detta är den första romanvolymen i det stora projekt om myter som samtidigt ska komma ut i trettiofem länder, kallat "The Myth Series". Man får sannerligen hoppas att inte hela serien kommer att hålla denna en aning pliktuppfyllande och oinspirerade nivå.






Mer läsning

Annons