Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Romerska krig och det tjugoförsta århundradets

Annons
Vibeke Olsson
Skymningens nådatid
Bonniers

Vi människor är långt mera lika än vad vi vill erkänna. Genom att betona olikheten kan vi rättfärdiga allt från klassklyftor till varför det måste finnas starka skäl till att få stanna i vårt land.
Den historiska romanen låter sig gärna användas till att spegla ytterligare en aspekt av det här. Att vi även är långt mera lika våra förfäder än vi är medvetna om. Människor har bekymrat sig för ungefär samma saker sekler och millenium igenom. Därmed öppnar sig också möjligheter att säga något om samtiden genom att berätta om en avlägsen epok. Något som förhoppningsvis, genom det tidsmässiga avståndet, gör missförhållandet i samtiden mer synligt.
Vibeke Olsson är väl medveten om sin romans potential i det här avseendet. När hon berättar om den hemvändande krigaren Gnaeus Ulpius Saio, lägerprefekt i en av Marcus Aurelius legioner, berättar hon lika mycket om villkoren för de krig som idag rasar runtom i världen. Fienden demonieras och kallas barbarer (eller terrorister). Det finns inga vinnare, varken bland de egna eller fiendens soldater. Bara förlorare.
Romaren Saio har också mycket att sörja. När han kommer hem har hans hustru Priscilla tagit sitt liv och han smeker hennes uppskurna handleder. Sakta har kriget gjort dem till främlingar.
Olsson mejslar fram fina portätt av Priscilla och i synnerhet Saio. Det är han som för ordet och det finns en spänst mellan det han säger och det läsaren själv anar. Ibland ligger en avgrund mellan hans överslätande ord och det som göms under dem.
ntrycket av honom pendlar. Från att till en början verka som en hänsynslös och maktlysten man till att framstå som någon som ändå gjort vad han kunnat för sin familj. Även om hans lojalitet legat överdrivet mycket hos legionen och sina soldater. Han säger sig vilja bevara människan och ordningen. Men den ordning han vill bevara är manlig och krigisk. Olsson är dock inte ute efter att moralisera utan vill gestalta krigets mekanismer och meningslöshet.
Det är uppenbart att Olsson gjort en grundlig reasearch. Inte minst av romartidens stridskonst. Det känns som om hon vet allt om hur soldaterna formerade sig och hur svärden stacks in i fiendekropparna för att snabbast döda. Svårare har jag för annat som väl tydligt är avsett att peka framåt genom historien mot vår samtid. Saios syster blir våldtagen av berusade patricierungdomar och får rådet att \"låtsas som om ingenting har hänt\". Det blir lite för tydligt en anknytning till dagens våldtäktsdebatt.
Det som imponerar annars är det psykologiska djupet. Och att Vibeke Olsson lyckas med konststycket att gjuta liv i en bit av romartidens historia. Hon gör det på det sätt det nog måste göras med stor frihet och utan begränsande respekt.

Mer läsning

Annons