Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Rytmgung på pilgrimers vis

/
  • Selångers kyrkoruin kände nog igen de toner som Harald Pettersson och AgnetaHellström lockade från ur trumma, flöjt och mycket annat.
  • Den svenska säckpipan är mildare i tonen än den skotska. Harald Pettersonoch Agneta Hellström i duon Lir och lur lät den ljuda tillsammans medblockflöjter i flera storlekar.

Konsert: Pilgrim — musik från medeltiden Lir och lur (Agneta Hellström och Harald Pettersson) Selångers kyrkoruin

Annons
Några trädgårdsstolar, kaffedoft, publik som rustat sig med sittunderlag och
mygghatt, samt musiker med instrumentlådorna bredvid stolarna. Samt en
medeltida ruinmur, som inte bara ger rätt tidsatmosfär utan också hjälper
till akustiskt genom att studsa ljudet mot åhörarna. Mer uppsträckt än så
behöver en sommarkonsert inte vara. Inte ens en bra sommarkonsert.

I Selångers församlings konsertserie spelade i går duon Lir och lur. Det var
musik från kyrkor och kloster, krogar och kyffen; danser, visor, koraler och
mustiga berättelser från den mörka medeltiden, som i dag tycks ljusare än
någonsin.

Senast Selångers kyrkoruin hörde något liknande var den ännu kyrka, en plats
där pilgrimer renade sig innan de drog mot Nidaros. Kanske hade de också med
sig lira, blockflöjter, spilåpipor, säckpipa och nasala skränpipor. Säkert
hade de inte den australiensiska urholkade trädstam, som de vita kallar
didjerido och som Agneta Hellström lockade fram en sällsam baston med, evig
och urgammal som aboriginen själv.

Men den största skillnaden mellan pilgrimerna, som spelade för nöjet och för
att pigga upp fötterna, och gårkvällens musiker är nog skickligheten. Lir
och lur är ärkemusikanter, som spelar gammal musik men lever upp till alla
moderna krav på samspel, intonation och uttryck.

Den kärva medeltida harmoniken kändes ren och len, kanske tack vare
instrument som anpassats för att inte låta falska för oss, men också tack
vare musikernas medvetenhet. Med tekniken att rytmisera enstaka toner till
en fullgod och spännande bas visade de att nutida kompgrupper inte är det
enda receptet.
De tog fram alla variationer i klang och nyans som instrumenten tillät och
musiken behövde för att nå in i kropp och själ. Snabba virvlar gick lika
smidigt som de lugnare avsnitt, som vilade tryggt på lirans eller säckpipans
stressfria borduntoner.

Medeltidsmusiken är det stoff som vår folkmusik vävts av, men den bjuder
också en rytmisk rikedom så stor att det är svårt att tro att den fötts ur
europeiskt blod. Hur klarade vanligt folk att dansa de danserna? Skulle en
nutida församling hänga med i de koralerna? I jämförelse är den nyare
musiken monoton och man undrar när i historien vi tappade den där
rytmkänslan.

Tur att den lever kvar hos några, som kan dela med sig av den vid en
medeltida kyrkoruin. Tur att några vägrar följa med sin tid.

Mer läsning

Annons